publicerad: 2004
TILL ssgr (forts.; jfr anm. sp. 1160):
1) (numera bl. tillf.) till II 8 b α: bringa (ngt) i blandat skick; gm blandning omdana; i vissa språkprov svårt att skilja från 2 l. 4. Tilblanda, Tilhopamengia, Förblanda. Linc. B 4 b (1640). Dock synes någon gudamakt hafva det åliggandet på sin lott, att .. så tillblanda det menskliga lifvet, att det för ingen blir obemängdt och fritt från sorger. Emanuelsson Plut. 2: 353 (1842). Gummivätskan är tillblandad med glycerin. 2UB 10: 312 (1907). B.
2) till II 8 b β: gm blandning tillreda (ngt); jfr 1 o. blanda till o. -mänga 1. Uti tal och skrifter .. utmålas med färgor, som tillblandas af fördomen, okunnigheten, afunden och illskan. LBÄ 32: 130 (1799). Groggar, som tillblandas före serveringen och som innehålla högst 2 1 ⁄ 2 centiliter spritdrycker samt minst 20 centiliter vatten .. må kunna serveras utan samband med måltid. SFS 1938, s. 1215. C. till II 11 a α α'.
4) (numera bl. mera tillf.) tillsätta (ngt) gm blandning, inblanda; jfr 1 o. -mänga 2. Miniatursk. 22 (1784). Då mandeln är väl stött tillblandas 1 1 ⁄ 2 kg. siktadt socker. Langlet Husm. 541 (1884).
Avledn.: tillblandning, r. l. f. [fsv. tilblandning] särsk.
1) till -blanda 1 l. 2; äv. (numera bl. tillf.) konkret(are). Linc. B 4 b (1640). Änteligen måste ock vatnet ej haft samma tillblanning öfver alt. Bergman Jordkl. 94 (1766). Någon sorts vidrig tillblandning. Wester Aksakov Fam. 188 (1911).
2) (numera bl. mera tillf.) till -blanda 4; äv. konkret(are): tillsats. I anledning deraf bör icke underligt förefalla, om rägnet ofta hyser främmande tillblanningar. Bergman Jordkl. 260 (1766). (Man) började i Böhmen mot 1600-talets slut framställa ett glas genom tillblandning av krita, vilket lämpade sig för slipning och gravyr. Kulturen 1953, s. 125. —
(II 8 a β) -BLIVA, -else (se avledn.), -ning (numera föga br., NordT 1884, s. 226, OoB 1892, s. 227 (: tillblifningshistoria)). [fsv. tilbliva] bli till. Desza föreställningar om werldsämnets tillblifwande. Ling Edd. 40 (1820). (Groparna) kunde tydligen icke betraktas såsom tillblifna genom någon naturens lek. NordT 1892, s. 644.
Avledn.: tillblivelse, r. l. f. [jfr d. tilblivelse] förhållande l. skeende att bli till, tillkomst, uppkomst; särsk. med gen.-attribut angivande det l. den som blir till. Quennerstedt Agnost. 46 (1888). Karin och Erik Nordin visste precis både platsen och stunden för lilla Kajsas tillblivelse. Hedberg Räkn. 82 (1932). Allt sedan föreningens tillblivelse för fem år sedan har styrelsen lagt sig vinn om en så bred bas som möjligt för verksamheten. NatGöinge 1954, s. 1. jfr stads-tillblivelse.
Ssgr [jfr motsv. ssgr i d.]: tillblivelse-historia. Hans fantasi återuppkonstruerar jordens tillblifvelsehistoria. NordT 1893, s. 511.
-tid. För en tolkning af de äldre årsbokstäfverna .. är man .. hänvisad till föremålen själfva och de upplysningar de kunna gifva om sin tillblifvelsetid. StMontelius 72 (1903). —
-BLÅSA, -ning; -are (se avledn.). [fsv. tilblasa] (numera bl. tillf.)
1) till II 1: blåsa tillstädes; förr äv. tr., dels: inblåsa (se d. o. 3), särsk. bildl., (med anslutning till till II 5) med indir. (person)obj., dels: blåsa fram till. Giffs .. tilkenna, at effter dieffuulen genom Adams fall j Paradijs haffuer til blåst oss dödeligit förgifft. PErici Musæus 2: 53 b (1582). Annat sådant tilblåsande damb. UHiärne 2Anl. 333 (1706). Berzelius Kemi 1: 48 (1808).
3) till II 7: blåsa igen; i sht förr äv.: medelst glasblåsarlampa tillsluta ((cylindriskt) glasföremål o. d.). VetAH 1819, s. 129. Röret afskäres .. hvarefter rördelarne tillblåsas vid ändarne. TT 1884, s. 168. Tillblåst .. om spår, dörrar, vägar o. d. Björkman (1889).
4) till II 8 b α.
a) särsk i p. pf.: (hoptryckt l. avplanat) formad gm blåst, vindpinad. Högstammiga bokar med täta, af västanvinden tillblåsta kronor. TurÅ 1897, s. 343.
b) (†) mer l. mindre bildl.: underblåsa (ngt). Påfwens legat Mala Spina war then faners blåssbelgh, som förbemelte eeldh styrckia tillblåste. Gustaf II Adolf 80 (c. 1620).
5) (om ä. förh.) till II 8 b β: blåsa (se blåsa, v.2 14) (metall(föremål)); äv. abs.; jfr 6. Hallenberg Hist. 2: 880 (i handl. fr. 1613). Bekenner mig .. att haffwa Tijllblåst påå thett åhr 1613. Schlegel o. Klingspor Ättart. 333 (cit. efter RR 1614). HammFackl. 1: 66 (1928).
6) till II 11 a α α' : blåsa (se blåsa, v.2 14) (metall(föremål)) för utökning av befintligt bestånd. Tilblåsth och tilstöpt .. Tage Jernn. GripshR 1587, s. 112; möjl. till 5.
Avledn.: tillblåsare, m. ⁄ ⁄ ig. särsk. (†) till -blåsa 4 b: person som underblåser (ngt). K. Maj:t (i Danmark) tracterer förbund med Sveriges fiende konungen i Pålen, och felar intet mer än gode tilblåsare. Dahlgren Gl. 858 (cit. fr. 1624). —
Ssg (†): tillbo-såll. (tebo- 1754–1805. tilbod- 1757) såll för bortrensning av ogräsfrön o. d. ÅgerupArk. Bouppt. 1754. BoupptVäxjö 1805. —
(II 7) -BOMMA, -ning. bomma till (ngt); äv. mer l. mindre bildl. SvMerc. 6: 277 (1760). Att Österbotten är tillbommat av pietismen. KyrkohÅ 1927, s. 120. En hel liten stad utan en enda invånare, tillbommade hus med sönderslagna fönster här och där. DN(A) 19 ⁄ 7 1964, s. 16.
Spoiler title
Spoiler content