TILL ssgr (forts.; jfr anm. sp. 1160):
TILL-FÄLLA. (†)
1) till II 1 a: sy fast (ngt, särsk. skoning o. d., vid sitt underlag); jfr fälla, v. 32 b. Jag (har) icke mycket hög tanke om egarinnan till den klädning eller kjortel, hvars skoning icke är tillfäld för hand. Langlet Husm. 880 (1884). Hallstén o. Lilius (1896).
2) till II 7: gm förhuggning stänga igen (ngt, särsk. väg); jfr -hugga 1. Schroderus Liv. 198 (1626). En stor tiock skog, som .. aldeles nederhuggen war, ock sielfwa wägen af trän tillfälter. KKD 2: 60 (1708).
