SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 2004  
TILLFÖRLÅTEN, p. adj. (äv. skrivet ss. två ord; se för övr. FÖRLÅTA)
Etymologi
[jfr d. tilforladen; p. pf. av TILL-FÖRLÅTA]
(†) tillförlitlig; pålitlig; särsk. (o. i sht) inledande en hövlighetsfras i (överskrift i) brev, i sådana uttr. som tillförlåtne gode vän; jfr TILLFÖRLÅTLIG. RA I. 3: 841 (1597). Käre Her Cantzler, tillförlathne gode vän. OxBr. 10: 163 (1612). VDAkt. 1676, nr 3.
Avledn. (†): TILLFÖRLÅTENHET, r. l. f. tillförsikt; tillit. Schück VittA 4: 375 (i handl. fr. 1741). Förståndets syn öpnades nu, den rätta barnsliga oskulden och tilförlåtenheten til Gud flydde. Nordenskjöld Oneir. 2: 3 (1783).
Spoiler title
Spoiler content