[av mlt. tōgedān (med försvenskning av förleden till TILL); p. pf. av tōdon, refl.: ansluta sig, ssg av tō, till (se TAPTO), o. dōn, göra, ge m. m. (se DON, sbst.1); formen tillgethan hänför sig till motsv. t. ord, zuget(h)an]
(†) välvilligt inställd l. stämd mot (ngn l. ngt), hängiven; som bekänner sig till; tillgiven; jfr till-benägen. Att ingen, som någhon annen Religion .. ähr tillgedan, blifwer brukat i något Rijckzens embete. RA II. 1: 58(1611). Som iagh bem(älte) .. Elmgreén så mycket mehra är tillgedan, som han en tijdh här i mitt huus waret och mine barn informerat. VDAkt. 1707, nr 476.Sahlstedt(1769).
