SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1920  
DON 4n, sbst.1, i bet. 1 o. 3 n. (Lucidor (SVS) 441 (1674), Serenius Eng. åkerm. 193 (1727: Åkdonet) osv.) l. (i sydligaste Sv.) r. l. m.? (Dalin Vitt. 4: 345 (1744: åkedon), Därs. 5: 80 (1751), E. J. Grape i VetAH 1804, s. 3 (: åkdon), Bouppteckn. fr. Växiö 1812 (: kafledon), Bouppteckn. fr. Växiö 1817 (: Seldon, koll., Elddon, Rakedon)), i bet. 2 r. l. m.; best. -et, ss. r. l. m. -en; pl. = l. (ss. r. l. m. alltid) -er (Hansson N. vis. 86 (1907), Högberg Utböl. 1: 53 (1912)) (angifvet ss. saknande pl. Sahlstedt Sv. gram. 20 (1769)). — pl. best. ss. n. -en, hvard. (utom i sydligaste Sv.) äfv. -ena l. (i sht i bygdemålsfärgadt l. mindre vårdadt spr.) -a (Weise Narrar 2: 81 (1771: Eld-dona)).
Ordformer
Etymologi
[liksom nor. dial. don af nt. (mnt.) doon (holl. doen), görande, verk, arbete, ting, sak, urspr. inf. till doon, göra, motsv. t. tun (se DÅD). Det i sv. dial., ä. dan. o. nor. dial. i samma bet. förekommande dont är lånadt från den nt. (mnt.) biformen doont. Jfr DONA, v.1]
1) [jfr motsv. anv. i holl.] (†) handlingssätt, sätt, vis. At frija genom Legehion, / Syns wara rätt et gali Doon. Lucidor (SVS) 441 (1674).
2) [jfr motsv. anv. i sv. dial. samt nor. dial. dæ er ein(s) doon, d. dial. det er en dont; af nt. (dat is) sen doon] (hvard.) i uttr. vara, ngn gg [gm inflytande från det gör detsamma] göra en (l. ngn gg ens) don, vara l. göra detsamma, komma på ett ut. De som sittat Laqvaier i våra Laqvaikamrar och de som uppföddes i Hofvets Laqvaikamrar, det är en don. C. A. Ehrensvärd Brev 2: 146 (1797). Per och Jon är en don. Rhodin Ordspr. 107 (1807). Lidforss DQ 2: 430 (1892). Det fattar jag inte, och det gör mig också en don (det är mig likgiltigt). Lindqvist De g. herr. 334 (1917).
3) [jfr motsv. anv. i sv. dial., nor. dial., nt. o. mnl.] (i sht hvard.) nästan bl. i pl.: redskap, verktyg, utensilier, tillbehör, tillhörigheter, ”grejor”. Columbus Ordesk. 16 (1678; uppräknadt bland talspråksord som föreslås till upptagande i skriftspråket). Jag gått ut med mina don, / At ett lyckligt fiske göra. Envallsson Sven o. Maja 14 (1789). En kinesiskas fötter (blifva) från barndomen .. inkilade i särskilda för ändamålet passande don. Sturzen-Becker 2: 108 (1861) [jfr SKODON]. (Det är) lätt att arbeta (i akvarell), när man har don, som duga att arbeta med. Lundgren Mål. ant. 1: 6 (1873). Hon .. störtade upp i tron / på vagnombyte samt tog sina don / .. — och steg af vid orätt station. Heidenstam Vallf. 203 (1888). Efter att ha .. / sett om hvarje don är med / och lagt årorna åt sidan, / sitter han i stum förbidan. Lybeck Dikt. 1: 25 (1890; om fiskedon). Så grofva don som (korvetten) Sagas egna ankarkettingar. VL 1908, nr 133, s. 5. Jag .. gav signal .. åt artilleriet om bruk av vissa skarpare doner än salt. Högberg Jesu br. 2: 83 (1915). Rejäla doner. Österling Idyll. b. 28 (1917; om spritvaror). — jfr DRAG-, ELD-, FISKE-, FOR-, GÄNG-, HJUL-, JAKT-, KAFVEL-, KÄLK-, KÄRR-, KÖR-, MET-, RAK-, RES(E)-, RID-, RIT-, RYKT-, SEL-, SKO-, SKRIF-, SNICKAR(E)-, SPEL-, SVARFVAR(E)-, SY-, TE-, TROLL-, TROSS-, VAGNS-, ÅK-DON m. fl. — särsk.
a) i uttr. don efter person! det ena afpassadt efter det andra, sådan personen är sådana äro ock hans tillhörigheter l. böra hans tillhörigheter vara l. med sådana redskap bör han behandlas, samt i liknande uttr.; ofta i fråga om tarfliga l. misshagliga personer. Det är don efter person. Sv. ordspråksb. 25 (1865). ”Don efter person” — sa' drängen, slog oxen med högaffeln. Holmström Sa' han 25 (1876). Plymer och Lovisa Petterkvist! Nej, don efter person! Agrell I Sthm 191 (1892).
b) i pregnant anv. om ngt som i sin art är synnerligen duktigt l. ordentligt l. användbart l. präktigt. Det var don till karl, det! det var något till karl, det, det var en karl som hette duga. Det är don som heter duga! (Doktorn) knackade .. på mitt hufvud och hade sagt .. att det aldrig blir don af den tingesten. Lindberg Fin. nov. 211 (1894). Det var don till kvinna i näfve och i trut. Evers Fosterjord 41 (1909).
c) i vissa mera karakteristiska anv.
α) om seldon. Om söndagen kom Per med sina feta hästar och sina nyblankade don. Benedictsson Folkl. 24 (1887). — i bild. Till sist står man ensam i selen, några ryck i donen, och alt stannar af. C. R. Nyblom i Nord. tidskr. 1878, s. 799.
β) (mindre br.) om fordon l. åkdon. När öfver Gustaf Adolfs Torg de styra, / straxt fram lornjetterna: ”Ett präktigt don! ..” Sturzen-Becker 6: 74 (1868). Skjutspojken .. klef upp i sitt rankiga don. Ahrenberg Hemma 146 (1887).
γ) om kroppsverktyg. Som de alla voro medelålders karlar med de präktigaste don, togos de till landstormen. Blomberg Övergångstider 172 (1915). — särsk. [jfr motsv. anv. i sv. dial.] (föga br.) eufemistiskt om genitalia. Slät och mjuk som .. / .. gammal gubbes dufna don. Janzon Catullus 1: 14 (1889).
δ) (numera bl. i vissa trakter) = DONA, sbst. Schenberg (1739).
Spoiler title
Spoiler content