TILL ssgr (forts.; jfr anm. sp. 1160):
(II 8 b α) TILL-HÄRDA, -ning. (numera bl. tillf.) härda (ngt l. ngn) (med särskild tanke på att nytt tillstånd inträder); jfr härda till. Serenius (1741). Min tröst är .. at onda menniskors fräckhet således tilhärdat mig, at sådant numera knapt rör mig. Hoffman Förnöjs. 229 (1752). Dalin (1854).
Avledn. (†): tillhärdighet, r. l. f. egenskap att vara härdad. Mörk Ad. 1: 47 (1742). —
(II 2) -HÄST. (†) i förspänt par av hästar: vänsterhäst (som går närmast föraren); jfr åt-häst. Den så kallade tillhästen var högst sedig och beskedlig; frånhästen åter krånglig, ostyrig och konstig. CFDahlgren 5: 25 (1832). SAOL (1923). —
(II 5) -HÄVDA. [fsv. tilhäfdha] (†) ta (ngt) i besittning åt (ngn, i sht sig). Huilcken halffdeell .. hustrv Ingridh .. bort bijtt hadhe .. ock tilheffdatt sigh ighen aff Henrick halffdelin aff Degergården. BtFinlH 3: 89 (1538). CalmPriv. 32 (1620). —
