TILLMÖTES- tilmö3tes~, förr äv. TILLMÖTE-, ssgsförled.
Ordformer
(tillmöte- 1887 (: tillmötegå). tillmötes- 1860 (: tillmötesgående) osv.)
Etymologi
[ssgsform till uttr. till mötes, se MÖTE 3 b]
Ssgr: A (†): TILLMÖTE-GÅ, se B.
B: TILLMÖTES-GÅ. (tillmöte- 1887. tillmötes- 1860 osv.) gå (ngn l. ngt) till mötes; särsk. (o. numera nästan bl.) bildl.: bemöta (ngn) välvilligt; tillfredsställa (särsk. med avs. på ngns krav l. önskan l. begäran o. d.: bifalla, uppfylla, rätta sig efter (förr äv. abs.: ge efter l. ge med sig)); särsk. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.; jfr -komma. Ljunggren Est. 2: 87 (1860). Andra förhållanden måste inträda .. icke emedan det kapitalistiska samhället spelat ut sin roll och tillmötesgår en oundviklig katastrof utan (osv.). Henriksson Tyskl. 199 (1901). Inspektoren förde ett högljudt samtal med en underofficer och ruskade på hufvudet. Han ville ej tillmötesgå. Aminoff Krigsg. 320 (1904). Nämnden (visade) en mycket tillmötesgående hållning. KyrkohÅ 1926, s. 152. Abonan tillmötesgick efter mycket parlamenterande furstarna och folket. Agge SvartTj. 88 (1935). Jag beklagar, sir, men jag kan tyvärr inte tillmötesgå er begäran. Hammar Wodehouse FarbrDyn. 114 (1950).
Avledn.: tillmötesgående, n. särsk.: välvilligt bemötande, tjänstvillighet. Hygiea 1866, s. 339. Det är tjänstemans oeftergifliga plikt att visa tillmötesgående mot allmänheten. Döss o. Lannge 30 (1908). —
-KOMMA. (numera bl. tillf.) komma (ngn l. ngt) till mötes; särsk. i bildl. anv., i sht med avs. på önskan l. strävan o. d.: (söka) uppfylla l. tillgodose, tillmötesgå. Ljunggren SmSkr. 2: 126 (1879). Kravet på singularis (vid pluralt subj.) .. tillmöteskommer .. den strävan, som nu för tiden gör sig gällande att låta pluralen försvinna. SoS 1916, s. 37. Östergren (1957).
