TILL ssgr (forts.; jfr anm. sp. 1160):
(II 11 b) -NAMN. [fsv. tilnamn] namn som (i identifierande l. karakteriserande syfte) åtföljer dopnamn l. förnamn, släktnamn l. efternamn l. (o. numera företrädesvis) binamn (se d. o. b); äv. om självständigt öknamn l. smeknamn o. d.; förr äv. dels om specificerande benämning på företeelse, dels om artnamn; jfr binamn. Nils Siffridzsonn Tÿdzsk, hwilkett tilnampn han sielff sigh giffwitt hade. 2SthmTb. 8: 49 (1589). Christofer med dätt tilnampnet tårstenson. Ekeblad BrClEkeblad 171 (1655). Een sådan Rund hafwer åthskillige til Nampn. Söderman ExBook 174 (1679). At satan .. hafwer altid sökt sig wackra behageliga tilnamn, som skulle öfwerskyla hans retta och egenteliga namn. Münchenberg Scriver Får. 258 (1725). Ödmann StrSaml. 5: 67 (1792; om artnamn). Redan efter en halvtimme hade de hunnit så långt att de kände varandras förnamn och tillnamn. Stiernstedt Bank. 53 (1947). jfr släkt-tillnamn. —
-NEGED, -NEYD, se -nägd. —
(II 5 (a)) -NICKA. (numera bl. tillf.) gm nickning tillkännage (ngt, särsk. bifall) för (ngn). SvTyHlex. (1851). När han tillnickar mig bifall, då är jag stoltare än hela världen. Aurell NBer. 80 (1949).
