TIPPA, sbst.3, r. l. f.; pl. -or.
Etymologi
[sannol. överförd anv. av tipp, spets, i bet.: på toppen av huvudet uppsatt l. upprullad hårfläta (jfr TIPP, sbst.1)]
(i Finl.) vanl. i pl., särsk. i uttr. Borgå tippor (äv. sammanskrivet), om vetebulle l. vetelängd i form av (en serie brytbara) flätade figurer (bakad o. saluförd i staden Borgå). Borgå tippor med russin. Topelius Läsn. 1: 67 (1865). Jag sändes att för 15 kopek köpa ”tippor” och sockerskorpor från bagar Karlsson. Nordmann BorgåBarn 36 (1906).
