TIPPA tip3a2, sbst.1, äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) TYPPA typ3a2, om person f., om djur f. l. r.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(tipa 1833. tippa 1621 osv. tippu- i ssg 1908 (: tippugräs). typpa c. 1730 (: Orrtyppan) osv.)
Etymologi
[sv. dial. tippa, typpa, nor. dial. tippa, tippe; till tipp, lockord till höns (jfr sv. dial. tipp, tipp tipp, tippa, tippera, typpera m. m.); ordets anv. i Finl. kan äv. ha gynnats av fin. tipu, kyckling]
1) (utom i Finl. numera bl. tillf.) höna; äv. i allmännare bet., om (små)fågel; särsk. med prägel av barnspråk: pippi (se PIPPI, sbst.1).Forsius Fosz 35(1621). Tuppen låckar sina höner eller Typpor. Broman Glys. 3: 370(c. 1740). Ärlan, den lättfota, vingade tippan, / Kilade fram och tillbaka på klippan. CFDahlgren 2: 69(1839). Tipporna värpa flitigt. Forssman Skolfl. 18(1918). Lanthusmodern (i USA) kan ta sin levande tippa till fågelhandlaren för att få den avlivad, plockad och urtagen. Idun 1951, nr 10, s. 28. En romantisk båtfärd till Salutorgets kajer, där man .. kan pricka tippor och sen förtära en mustig jaktsupé. Hufvudstadsbl. 8 ⁄ 8 1999, s. 22.— jfr SNÖ-, STRAND-TIPPAo. ORR-TYPPA.
2) [ordet kan i denna bet. vara elliptiskt för l. ha påverkats av NIPPERTIPPA] (†) i bildl. anv.: flicka l. (ung) kvinna. Tippa (är) een ung Flicka. Rudbeck D. Ä. Atl. 4: 203(1702). F l o r i n n a. Pappa, pappa, låt mig slippa! K u n g e n. Nej, det törs jag ej, min tippa. Topelius Läsn. 1: 173(1865). Klint 973(1906). — jfr SKOGS-TIPPA.
