TJOFF ɟof4, interj. o. sbst.; ss. sbst. n.; best. -et.
ofta upprepat.
I. ss. interj., betecknande l. återgivande ljud som uppstår då ngt rörligt (snabbt l. överraskande l. plötsligt) stöter samman med ngt orörligt; förr särsk. i fråga om ljud i samband med grävande l. klivande o. d. i våt mark o. d. (jfr KLAFS, interj. o. sbst.2). Spadarna fram .. Tjoff, smack! Spadtag i våt jord. Cederschiöld Krig 119 (1916). Stövlarna (sjunker) djupt ner i sörjan. Det .. säger tjoff, när vi kliver fram. TurTidn. 1957, nr 3, s. 84. Det sa tjoff, tjoff och så hade de gjort två mål efter en och fyrtiosex. GT 5 ⁄ 4 2001, s. 4. Jag har alltid haft den där drömmen att komma in som tjej bland en massa killar som spelar (biljard) och så – tjoff, tjoff, tjoff – perfekta stötar. Expressen 6 ⁄ 7 2003, s. 6.
II. ss. sbst.: ljudet ”tjoff”. Nu är det enda som hörs ett fredligt ”tjoff, tjoff” – det ljud som uppstår när man sprättar upp en sandsäck med en bajonett. DN 21 ⁄ 8 1995, s. A14. Med ett ljudligt tjoff släpper Ulf Rönnqvist ner Luftfartsverkets digra utredning på soffbordet. DN 8 ⁄ 4 2000, s. C1.
SAOB
