TJOHEJ ɟωhäj4, interj. o. sbst.; ss. sbst. n.; best. -et. (äv. skrivet ss. två ord)
(vard.)
I. ss. interj.: ss. uttr. för kraft l. beslutsamhet l. glädje l. lättnad (i samband med att ngt tar sin början l. är överståndet); äv. dels ss. uppmaning till aktivitet, dels ss. hälsningsord (med inbegrepp av förvåning). Strindberg Brev 1: 26 (1870). Jo – tjo hej! – Krisen är verkligen över för den här gången. Benedictsson Dagb. 42 (1886). I böndernas stall hämtar tattarpojken hästarna och leder dem i vall – darda, tjohej, darda! Koch GudVV 2: 110 (1916). Mitt i allt vimlet hörde jag någon, som ropade: ”Tjohej, Selma, är du i Uppsala”. Lagerlöf Dagb. 202 (1932). Tjohej, än var det inte slut med Johan Didriksson. Fridegård Kvarnb. 126 (1944). Händerna om midjan. Tjohej! Måtta, samlad kraft och behaglighet, allt detta ryms i våra folkdanser. Brunner SvVill. 145 (1987).
II. ss. sbst.: uttr. ”tjohej”; glädje l. liv l. lust l. uppsluppenhet; förr äv. om samvaro l. fest o. d. Med ett ljudeligt ”tjo hej!” slog han ihop sina brunbarkade näfvar. Janson Gast. 9 (1902). Snart gick dansen i virvlande fart. Det var liv, lust, tjohej. Göth Böss. 64 (1926). Krogen var stängd, och man hade i stället tjohej i goodtemplarlogerna. HågkLivsintr. 10: 242 (1929). (Dikten) ”Möte” .. där dråparen .. genom sång och tjohej söker vagga minnet av sin gärning till ro karaktäriseras (osv.). SvStil 6 (1935). Fröding hade särskilt lätt att överväldigas av livsberusningen och tjohejet i en .. nordisk sommarnattsscen. Olsson Fröding 330 (1950).
Avledn.: TJOHEJA, v. (numera bl. tillf.) till I: ropa ”tjohej”. (Kamraten) stampade takten och tjohejade. Wester Reymont Bönd. 2: 170 (1924). När han hoppar in i matsalen och tjohejar på alla där till kvällen, är det .. ingen som ber honom tiga. Wassing GropSkog. 187 (1965).
SAOB
