TJUKA tɟɯ3ka2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[sv. dial. tjuka; av fi. tiuku, liten klocka, skälla, l. sam. divga, dets.]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) bjällra l. pingla (se PINGLA, sbst.2 1) l. skälla (se SKÄLLA, sbst.1 1). Slädarna, fortskaffade af snabbfotade, med bjällror och tjukor smyckade fålar. Heurgren Polc. 25(1892). Mats kunde gott följa kornas gång i skogen på skällkons tjuka. Väring Frost. 164(1926). Medan hästen tuggar på det sega myrhöet i takt med sin egen tjuka. Bergfors PörtRenv. 82(1934). En tjuka .. gick inte att ta in i en lägenhet, då tog man in döden, men utomhus eller uppsatt i en farstu bringade den glädje och lycka. Johansson HusFlon 8(1997).
