SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 2005  
TJUKA tɟɯ3ka2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(kjuka 17621780. tjuka (ti-) 1729 osv.)
Etymologi
[sv. dial. tjuk(a); jfr nor. kjuke, klump, knöl, kotte, nisl. kjúka, knoge; till en germ. stam keuk-, knöl, klump o. d.]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat)
1) ticka (se TICKA, sbst.2). PArtedi hos Lönnberg Artedi 42 (1729). Björkticka, Ticka, Kjuka, Såpp .. (är) den bästa man wet til fnöske. Rothof 36 (1762). I elden lades tjukor .. hvilka gåfvo röken en skarp lukt, som flygfäna skydde. Modin GTåsjö 187 (1916). jfr BJÖRK-, FNÖSK-, GOLAGTES-TJUKA.
2) hussvamp. Tjukan grodde osynlig i väggarnas brädfoder och spred sin unkna lukt av förruttnelse. Väring Frost. 244 (1926). Rummen nere vid golven (var) omgivna av en tät krans av ’tjuka’ (golvsvamp). FrÅdalFjäll 1929, s. 112.
Spoiler title
Spoiler content