SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 2005  
TJÄLL ɟäl4, sbst.1, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(tjeld 1870. tjäll 1870 osv.)
Etymologi
[sv. dial. tjäll; jfr d. tjeld (d. dial. tjald, rödbena), fvn. tjaldr (isl. tjaldur), nor. tjeld; sannol. av ljudhärmande ursprung]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) fågeln Haematopus ostralegus Lin., strandskata. Holmgren Fogl. 783 (1870). En tjälls klagande läte går som en fin stråkton genom den kristallklara tystnaden. SD(L) 1896, nr 441, s. 4. De gamla fiskargubbarna lyfter ofta på vegamössan till hälsning vid sitt första vårliga möte med tjällen! SvNat. 1965, s. 146.
Spoiler title
Spoiler content