[sv. dial. tjäll; jfr d. tjeld (d. dial. tjald, rödbena), fvn. tjaldr (isl. tjaldur), nor. tjeld; sannol. av ljudhärmande ursprung]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) fågeln Haematopus ostralegus Lin., strandskata. Holmgren Fogl. 783(1870). En tjälls klagande läte går som en fin stråkton genom den kristallklara tystnaden. SD(L) 1896, nr 441, s. 4. De gamla fiskargubbarna lyfter ofta på vegamössan till hälsning vid sitt första vårliga möte med tjällen! SvNat. 1965, s. 146.
SAOB
