SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 2006  
TOKING 3kiŋ2, m. ⁄ ⁄ ig. best -en; pl. -ar.
Etymologi
[avledn. av TOK, sbst.1]
(mer l. mindre raljerande l. förklenande) person med svagt förstånd, tok (se TOK, sbst.1). (På Hebriderna) bo tokingar, som lefwa i jord-kulor. GbgMag. 1760, nr 31, s. 489. Han skulle springa som en toking, öfver berg och backar. Blanche Band. 8 (1848). Är det du toking, som far kring och skrålar? Lo-Johansson Stat. 2: 104 (1937). (Mentalsjukhuset) Ulleråker är inte dumt som bas (för skvaller). Så Ella har en toking att resa till, då? Born RopSten. 165 (1991).
Spoiler title
Spoiler content