TOMME tωm3e2, sbst. oböjl. o. adv.
Etymologi
[y. fsv. tomme, sv. dial. tomme; eg. dat. sg. n. av TOM, adj.]
(vard.) i uttr. betecknande att ngt (särsk. maskin l. fordon) befinner sig i rörelse utan att medföra last l. passagerare o. dyl. l. utan att utföra arbete l. överföra kraft o. d.; äv. oeg. l. bildl.; jfr TOM, adj. 2 b, TOMNING.
I. ss. sbst.; i uttr. i tomme. Då enligt uppgift motorerna voro så väl konstruerade, att de bibehöllo sin jämna gång, antingen de gingo i tomme eller voro fullt belastade. JernkA 1889, s. 382. SvD 18 ⁄ 12 1971, s. 8 (bildl.). Star Clipper gick i tomme på väg mot Uddevalla och erfaret sjöfolk säger, att det alltid är svårare att navigera fartyg, som ligger högt i sjön. GbgP 19 ⁄ 1 1980, s. 19.
II. ss. adv. Han (vräkte) av bräderna, slog på hästarna och körde tomme .. de tre milen till sta’n. FoF 1914, s. 20. Rättvisans kvarnar mala långsamt sägs det. Den här gången stod dom faktiskt och malde tomme. Ekman Dödsklock. 151 (1963).
