TOMNING tωm3niŋ2, r. l. m.; best. -en.
(numera i sht i vissa trakter, bygdemålsfärgat) tomhet l. avsaknad l. brist l. frånvaro; i sht i uttr. betecknande dels att ngt (särsk. maskin l. fordon) befinner sig i rörelse utan att utföra arbete l. överföra kraft l. medföra last l. passagerare o. d., dels att ngn gör ngt förgäves l. (rakt ut) i luften l. utan resultat l. innehåll o. d.; äv. dels oeg. l. bildl., dels i adverbiell anv.; jfr TOM, adj. 2 b, TOMME. (Om hjulet är 14 fot) och man vill veta huru många gånger Juhlet löper om i tomningen utan effe[c]t, då (osv.). Polhem ESkr. 3: 357 (c. 1720). Det är alltid en fatal tanke, att en dag, som rullat borrt i tomning, nöter lika mycket på lifvet, som den som gått med full last. Törneros (SVS) 2: 219 (1827). Qvarnstenar, som mala tomning. Strindberg TjqvS 2: 216 (1886). Torings käkar tuggade tomning, hans stämma var utan klang. Moberg Sedebetyg 402 (1935). Wällhagen vinglade av och an .. och tog i tomning efter aluminiummuggen på bordet. Lo-Johansson Gen. 35 (1947). Bostadsbyggandet går i tomning sedan något år, eftersom prisnivån har kommit över efterfrågan. Gustafsson FamF 124 (1975).
SAOB
