TOPOGRAF top1ogra4f l. top1ω-, m. ⁄ ⁄ ig.; best. -en; pl. -er. Anm. I ä. tid förekommer ordet med lat. böjning topographis, dat. pl. Osbeck Lah. 319(1796).
Ordformer
(förr äv. -ph)
Etymologi
[jfr eng. topographer; av t. topograph l. fr. topographe, av gr. τοπογράφος, ortsbeskrivare, av τόπος, ort, plats (se TOPIK), o. -GRAF. — Jfr TOPOGRAFERA, TOPOGRAFI]
(numera bl. mera tillf.) person som (yrkesmässigt) sysslar med topografi, kartograf. Holmberg 2: 917(1795). I Grekland hafva .. pågått triangelmätningar äfvensom utbildning af topografer för landets tidsenliga kartläggning. KrigVAH 1897, s. 227. Någon för militärt bruk avsedd topografisk karta fanns icke i landet, och endast ett fåtal finska officerare voro utbildade topografer. Ekstrand Karlbg 74(1937). — jfr MILITÄR-, STATS-TOPOGRAF.
Ssgr (förr): TOPOGRAF-ASPIRANT. jfr aspirant. BtRiksdP 1905, 9Hufvudtit. s. 215. Vid Rikets allmänna kartverk antagas till topografaspiranter unge män, hvilka aflagt mogenhetsexamen. PT 1905, nr 68A, s. 4. —
