SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 2006  
TORNER torne4r, n.; best. -et; pl. =; förr äv. TORNERE, m. l. f.
Ordformer
(torner (-ee-) 16121958. tornere 1612. tornier 1557. tourner 1869. tournier 1678 (: ringz Tournier). turner (-ee-) c. 16061687. tårner 1608)
Etymologi
[liksom ä. d. turner av mht. turnier; vbalsbst. till TORNERA]
(numera föga br.) tornering l. tornerspel; äv. bildl. (Hertig Johan skall föra detta vapen) udi krigh, tornier, medh kempende, stäkendhe, rännende, fecktende. G1R 27: 157 (1557). Rum och platz till sådane exercitier som en Riddersman wäll anstå .. en ban till torner och ringrännande. Rosenhane Oec. 46 (1662). SKN 1841, s. 185 (bildl.). Tournér och karoussells voro krigarns ridöfningar. THästv. 1869, s. 65. Östergren (1958). — jfr RINGS-TORNER.
Ssgr, se tornera ssgr.
Spoiler title
Spoiler content