TORUS tω4rus l. tå-, r.; best. -en; pl. -ar (Uttalsordb. (2003) osv.) ((†) torer NF (1892), 2NF (1919)).
Etymologi
[liksom t. o. eng. torus av lat. torus, valk, dyna, bädd, vall m. m., av ovisst ursprung. — Jfr TORISK, TOROID]
om ngt rundat l. förtjockat o. d. — särsk.
2) byggn. om utskjutande, i genomskärning (nästan) halvcirkelformad list, vulst; särsk. i bas till kolonn l. pelare l. pilaster. En kraftigt framskjutande valk (torus), från hvilken skaftet stiger uppåt. Upmark Lübke 95 (1871).
3) (i fackspr., i sht mat. o. geom.) om (ytan av) den ringformade kropp som uppkommer om en cirkel roterar ett helt varv kring en linje utanför cirkeln o. i dess plan, (ihålig) ring (till formen lik en badring o. d.); jfr RING-YTA 1. 2NF (1919).
