publicerad: 2006
TORVA, v.1, -ade (pr. sg. tarv LPetri 2Post. 194 a (1555), Rhodin Ordspr. 26 (1807). torv 1Kor. 9: 16 (NT 1526), Högström Lapm. 31 (1747). -ar Balck Es. 60 (1603), Celsius Ordspr. 11: 701 (c. 1710: torfwar .. wijd). -er Rudbeck D. Ä. Bref 18 (1662), CupVen. B 3 a (1669). — pr. pl. 1 pers. -om Verelius Gothr. 108 (1664); pr. pl. -a (-e) G1R 1: 212 (1524), Siöl. 1667, Siösk. 10. — ipf. -ade HC11H 7: 157 (1715), VetAH 1741, s. 144. -de Schroderus Dress. 276 (1610), Schroderus Os. 1: 252 (1635). -te Verelius Gothr. 46 (1664), Dahlstierna (SVS) 53 (1698: torfte wed). — sup. -t Schroderus Os. III. 1: 296 (1635)); äv. TÖRVA, v., -de (pr. sg. törv GlJoh. 16: 30 (NT 1526), PJGothus Savonarola SyndSp. K 2 b (1593). -er Balck Es. a 1 b (1603). — pr. pl. -a (-e) G1R 1: 194 (1524), HB 2: 156 (1585). — ipf. -de HH 20: 83 (c. 1580)); jfr TORFT.
Ordformer
(tarf, pr. sg. (th-, -ff) 1555–1807. torf, pr. sg. (-å-, -ff) 1526–1747. torv- (-å-, -ffu-, -ffw-, -fu-, -fv-, -fw-) 1524–1751 (: torfweliga). törff, pr. sg. 1526–1593. törv- (-ffu-, -ffw-) 1524–1603)
Etymologi
[fsv. þorva; jfr ä. d. tørfe, fvn. þurfa, got. þaurban, fsax. thurƀan, fht. durfen (varav t. dürfen, töra; jfr bedürfen, behöva), feng. þurfan; med grundbet.: ha nytta l. behov av, till den rot som äv. föreligger i fpreuss. enterpo, (det) är nyttig(t), enterpon, enterpen, nyttig, gr. τέρπωμαι, mättar mig, njuter (se Ekbo SupplHellquistOtr. (c. 1990)). — Jfr TARV, sbst., TARVA, -TORV, sbst.2]
(†)
1) vara i l. ha behov av l. behöva (ngt l. ngn); äv.: erfordra l. kräva ngt; i pass. äv. övergående i dep.: vara behövlig, behövas; jfr BETORVA a, TARVA I 2, II. Salt cläde humbla och annen deel then vj aff tysland törrfua. G1R 1: 194 (1524). Jöns i Orlundha til gardzsens behoff bade til daxwerke oc til annadh, som törffwas bade i fiordh oc i aar. VadstKlUppbB 102 (1561). Men ther .. (besökaren) hafwer nogon Skuta .. och meera ther vthi, än hwad han torff til sin och sitt medhfölies skälige Wägekost .. thet skal anteknas och förtullas effter Ordningen. OrdnLilleTull. 1622, s. A 2 a. (Eftersom) ährenden (är) flere och wichtigare, än att Konungen förmå eensammen dem uthreeda, ty tarff han Råd, Embetzmän och Höfdingar som honom bijstå. RF 1634, § 4. Gif osz i dagh wårt dageliga brödh / Och hwadh man tarf til lifzens nödh. Ps. 1695, 9: 5. Et lasz af den torresta rogen på gärdet hemkördes, af hwilket drängarna förlorat uttrusko så mycket som til såningen ännu torfwades. VetAH 1741, s. 144. Den beder, som tarf, den gifwer, som har. Rhodin Ordspr. 26 (1807).
2) med obj. bestående av inf. (i sht utan att): ha behov av (att); äv. vara tvungen l. ha orsak (att); äv.: böra; vanl. i negerad sats; jfr BETORVA b. Törffwe j .. tiil saadane lösactuge stemplare inghen troo settia. G1R 1: 278 (1524). Suenske haffue giordt tigh ey annat än gott, / Tu torff ey så ille låte. Svart Gensw. K 6 a (1558). Huilken som bygger widh almen(n)inga wägen, törffuer icke söria för wrongwijse Domare. Balck Es. a 1 b (1603). Itt vngt par Dufwor .. / Rätt ingen spijs iagh bättre weet / Man torff ey tugga vthan swälia, / The smälta lätt, ey maghan qwälia. Forsius Fosz 310 (1621). Tå alles Klädebonat enahanda och lijka är, hwadh torff tå någor fruchta för någhet thet vppå Kråppen synes? Schroderus Liv. 478 (1626). Nu kom(m)a Män i Haffsnödh, wilia frelsa Skip, Lijff och Gods sitt, och tårfwa at hugga Mast aff, eller Tågh. Siöl. 1667, Siösk. 10. Min Jesu! war tu städs mig när. / Lät blodet nöja mit begär; / Så torf jag aldrig törsta. SionSång. 2: 30 (1745).
3) vara i stånd till l. ha möjlighet(er) (att göra ngt); äv. övergående i funktion ss. modalt hjälpverb: må (se MÅ, v.1 4). Ath iach förkunnar eua(n)gelium thes torff iach icke beröma mich, ty iach motte thz göra aff nödhen. 1Kor. 9: 16 (NT 1526). Hui thetta folcket är wården så dristigh, / Att the mot migh törffue sette sigh. Holof. 9 (c. 1580). Förhäff tigh icke j medgången, ty Hiwulet torff snart wändas. Balck Es. P 3 b (1603). (Vi) bekänna at all Herrans werk äro god, och hwardera är i sinom tid nyttigt; så at man icke torf säja, det är icke alt godt; ty hwart och et är i sinom tid kosteligit. Högström Lapm. 31 (1747). Lind (1749). — särsk. i uttr. torv ske, övergående till ett adv.: törhända. Upskiut nu icke längre med tin Bättring .. på dhet tu icke, torf skie, dhet betala skalt, med en ewig Fördömmelse. Fernander Theatr. 225 (1695). Om the (dvs. de stora sillfångsterna) icke torff ske, snarare woro förebodare til thet Kriget, som strax ther efter vthbrast thesse Nordiske Rijken emellan. Isogæus Segersk. 1041 (c. 1700).
Särsk. förb. (†; till 1): TORVA VID, äv. VIDER. ha behov av (ngt l. ngn); i pass. äv. övergående i dep.: behövas; jfr tarva vid. Låna oss herberghe, ty wij torffue thet widh. TobCom. D 3 b (1550). Böör honom (dvs. klockaren) och hans hustru bära bryggielagh och tunna ööll åth presten, om så torffwes wedher. Rudbeckius Kyrkiost. 42 (c. 1635). Celsius Ordspr. 11: 701 (c. 1710).
Avledn. (†; till 1): TORVELIG, äv. TORVLIG, adj. (torvelig 1546–1751. torvlig 1593) behövlig, erforderlig; som inskränker sig till det nödvändiga, nödtorftig; äv.: nyttig l. gagnelig (jfr tarvlig 1); äv. (om person): otillräcklig, fattig (jfr tarvlig 3 c). Nordström Samh. 1: 344 (cit. fr. 1546). Förläna oss torffueligan wederleek, Liffzbärning och vppehelle. KOF 1: 326 (1575). Iagh som weet hwarkin min ingång, eller min vthgång. Therföre är iagh älend törff- och dödelig, hwilkins dagar snarliga förlöpa. PJGothus Savonarola SyndSp. B 3 b (1593). Dher näst haffuer K. M:tt .. dherföre burit sorgh, ath Rijket ähr medh wäll fortificerade grenzefästningar, sampt dheras torffuelige besätningar .. effter nödtorfften providerat. HSH 22: 265 (1650). Til des torfweliga och skäliga utkomst. VDAkt. 1751, nr 221.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content