TRABEKEL trabe4kel, sbst.; pl. -kler l. -klar.
Etymologi
[jfr t. trabekel, eng. trabecula, fr. trabécule; av lat. trabecula, dimin. av trabs, bjälke (se TRAVÉ). — Jfr TAVERNA]
(i fackspr., i sht anat.) i människo- l. djurkropp: sträng l. tråd av ben l. brosk l. bindväv l. muskulatur o. d. (som förenar delar av organ); äv. om liknande bildning hos växt; jfr BALK 7 a, BJÄLKE, sbst.1 1 c β. Tholander Ordl. (1872). Ytterst (i lymfkörteln) ligger en .. bindvävskapsel, som på flera ställen sänder balkar (s. k. trabekler) .. inåt mot lymfkörtelns mitt. Broman Männ. 1: 150 (1925). VäxtLiv 3: 42 (1936; i fråga om växt). Lindskog (1997).
SAOB
