SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1912  
BJÄLKE bjäl3ke2 (bje`lke Weste), sbst.1, r. l. m.; best. -en;
BJÄLKA, sbst. (†);
pl. -ar (1 Kon. 6: 6 (Bib. 1541), Schroderus Osiander 3: 183 (1635) osv.) ((†) -or Handl. Finl. kam. förh. 4: 128 (1582), Schroderus Liv. 570, 637, 848 (1626), Girs E. XIV 42 (c. 1630). -er G. I:s reg. 3: 323 (1526), Rudbeck Bref 1: 62 (1670) m. fl.).
Ordformer
(-e Var. rer. 24 (1538) osv. -a Balck Esop. 118 (1603; ack.), Schroderus Comenius 527 (1639; ack.), Rudbeck Atl. 3: 280 (1698), Halenius Concord. t. Apocr. 18 (1742) m. fl.)
Etymologi
[fsv. biälke, motsv. d. bjælke, isl. bjalki. Till grund för ordet ligger stammen belkan-, som står i afljudsförhållande till stammen i BALK. Formen bjälka är eg. oblik form till bjälke; till denna form har nybildats pl. bjälkor]
1) [jfr motsv. anv. i fsv., dan. o. isl.] lång, gröfre, tillhuggen, i allm. fyrkantig trästock, afsedd för l. (i horisontalt l. lutande läge) använd till byggnad af ngt slag (bjälklag, tak-, brokonstruktion osv.); äfv. om föremål med i hufvudsak liknande form o. samma anv., men af annat material (järn, betong o. d.); balk (se BALK 1 a). Var. rer. 24 (1538). Stenanar j mwrenom skola ropa, och bielkanar j tråtzningenne skola swara them. Hab. 2: 11 (”3”) (Bib. 1541); jfr Dalin Arg. 1: 193 (1733, 1754). Thet sägs om Judarna, at the icke gå gärna på ijsz, medhan ther äro inge bielkar vnder. P. Erici Musæus 3: 64 a (1582). Danska AdmiralSkepet bleff hohlskutit, och i Danska Böse Leyonet alla Biälkorna sönder. Girs E. XIV 42 (c. 1630). (Uppsala akademikvarn) hafver iag .. låtit täckia medh spån, draga nya bielker med ankar igenom henne, att icke hon måtte falla ifrån var annan mehra. Rudbeck Bref 1: 62 (1670). Han kan ljuga, at bjälkarne bugna, er kan liegen, dass sich die Balcken biegen. Lind (1749). De träd, som äro huggna i fyrkant, kallas bjelkar (balkar) och sparrar; bjelkar äro de, som hafva 8 verktums tjocklek eller derutöfver, der de äro tunnast. Berlin Läseb. 181 (1852, 1866). Rummen (i Källstorps prästgård) voro låga, med bjälkar i taket. H. Schück (1904) hos E. C. Tegnér V. skr. 1: III. Bjälkarna (i ett bjälklag) kunna vara af trä, järn eller armeradt stenmaterial. 2 NF 3: 545 (1904). För att med fördel kunna apteras till bjälke fordras att trädet är rakvuxet och föga afsmalnande. Haller o. Julius Skogshush. 248 (1908). — jfr ANKAR(E)-, BACKS-, BAMBU-, BATTERI-, BETINGS-, BETONG-, BIND-, BINDNINGS-, BOM-, BOTTEN-, BRO-, BYGGNADS-, BÄDD-, BÄDDNINGS-, BÄR-, CEDER-, DÄCKS-, EK(E)-, FACKVERKS-, FALL-, FURU-, GAFVEL-, GALLER-, GIR-, GJUTJÄRNS-, GLID-, GOLF-, HAN-, HAND-, HJÄRT-, HUFVUD-, JÄRN-, KRAFT-, KRAN-, LOFT-, LUCK-, LÅNG-, NORRLANDS-, PARALLELL-, PARALLELLGALLER-, SKARF-, SKEPPS-, SPANTNINGS-, STEN-, STICK-, STJÄRT-, STORM-, STÖT-, SVANS-, SÄNG-, TAK-, TAKSTOLS-, TROSS-, TRÄ-, TVÄR-, UNDER-, UNDERLAGS-, UNDERSLAGS-, VÄXEL-BJÄLKE m. fl. — särsk.
a) i bild. Gudz welsignade Christna .. äro the rette werldennes bielkar och pelare. P. Erici Musæus 1: 88 a (1582). Var icke denne son som en ceder på Libanon, bestämd till en bärande bjälke i Sions tempel? Rydberg Vap. 234 (1891). — särsk. [efter gr. δοκός, bjälke, med samma anv. på ifrågavarande bibelställen; jfr motsv. anv. i d.] hos Mat. 7: 3-5 (se nedan) o. Luk. 6: 41-42 (i Bib. 1541 o. följ. öfv.) samt i uttr. bildade efter dessa bibelställen för att symbolisera stor(a) synd(er) i sht sådan(a) som den syndande själf icke inser l. vill inse (i motsättning mot ”grandet” som betecknar smärre fel o. brister hvilka samme person lätt o. gärna upptäcker hos andra); jfr BALK 1 a slutet. Huru seer tu itt grand j tins brodhers ögha, och warder icke warse en bielcka j titt ögha? Mat. 7: 3 (Bib. 1541; NT 1526: en balk; gr. δοκόν). Man tager offta itt lijtet grand, / Och gör ther aff en bielka. J. Palma hos Bullernæsius Lögn. f 8 a (1619). Försonligheten som icke gör grandet till en bjelke. Wallin Rel. 1: 191 (1815). VL 1907, nr 71, s. 2.
b) (†) i utvidgad anv.: om pinne, ribba, (tvär)slå l. dyl. som i ngt afs. stöder l. sammanhåller. 2:ne så kallade bjälkar insättas i hvar Cub (dvs. biask) 3/4 tum tjocka vid pass 3 a 4 tum ifrån Cubens öfre kant. Lindström Bi 5 (1780).
c) anat. i oeg. anv.
α) (†) benämning på det höftbensparti som sträcker sig från korsbensfogen till blygdbenssymfysen o. deltager i begränsningen af lilla o. stora bäckenet. Cederschiöld Qv. slägtlif 1: 23, 50 (1836).
β) [efter nylat. trabecula] om sträng l. tråd af ben l. brosk o. d. som genomlöper organisk väfnad, hålighet osv. l. om bunt af bindväf som förenar delar af organ; balk (se d. o. 7 a). Dessa .. fibröst-elastiska utskott (trabeculæ eller bjelkar) (dvs. de som gå från det mjälten omgifvande bindväfshöljet inåt detta organ) begränsa rum, som i sin ordning genomsättas af ett ytterst fint bindväfsbjelkverk. Thorell Zool. 1: 125 (1860). — jfr BEN-, HJÄRN-BJÄLKE.
d) [jfr motsv. anv. i d.] herald. med särskild färg belagdt jämnbredt bälte (å vapensköld); särsk. om mellersta fältet i på tvären tredelt sköld: tvärbjälke; numera bl. om dyl. bälte med rätlinig begränsning; jfr BALK 1 e. En guul bielcke snedt öfver i rödt felt. Schlegel o. Klingspor Ättart. 34 (cit. fr. 1576?). En skiöld fördelt i tvären med en svart bielke. Därs. 154 (cit. fr. 1685). Delas han (dvs. skölden) .. med 2 skuror blir deraf en Bielke. Uggla Her. 53 (1746). Bielke (betyder) .. seger, tapperhet. Därs. 82. Granfelt Vapenb. 5 (1889). jfr: Den vanliga heraldiska terminologien talar om bjelkar eller tvärbjelkar, balkar eller snedbjelkar från höger, ginbalkar eller snedbjelkar från venster. .. Mig synes enklast att som ende term behålla bjelke och i de olika fallen närmare bestämma honom medels sammansättningarna tvärbjelke och snedbjelke. Hildebrand Medelt. 2: 566 (1896). — jfr SILFVER-, SNED-, TVÄR-BJÄLKE m. fl.
2) [jfr motsv. anv. i sv. dial. (Skåne, Hall.)] (i södra Sv., starkt bygdemålsfärgadt, föga br.) om den öfversta, trekantiga delen af en gafvelvägg i en ryggåsstuga. Hyllorna i bjälken äro prydda i kanten af ”drätter”. Landsm. 1: 653 (1880). A. Bondesson i Minnen fr. nord. mus. I. 2: 4 (1881). Därefter (dvs. efter davren”, dagens första gemensamma måltid) gingo karlarna åter till sina göromål, kvinnorna röjde af bordet, sopade ock sandade kök, stuga och förstuga, satte mjölkfaten på hyllan under bjälken, tvättade sig ock slätade håret. E. Wigström (1891) i Landsm. VIII. 2: 7.
3) [sannol. öfversättning af eng. beam, bjälke, bom samt (i anslutning till lat. columna lucis) stråle] (†) knippe ljus, strålar, låga (i form af en bjälke). Skyn (fördelade sig) uti åthskillige glödande biälkar; af hvilka en borttog bakdelen af en Galeya, förde then bort i luften, och i ett ögnebleck förbrände. Quensel Alm. (Ld) 1729, s. 35 (i en notis fr. Neapel). — jfr ELDS-BJÄLKE.
Ssgr (till 1): A: BJÄLK-AFSTÅND3~02 l. ~20. byggn. afstånd mellan midtlinjerna hos två närliggande bjälkar i ett bjälklag, vanl. mindre än 1 meter. —
-ANKAR(E)~20(0). (bielke- Rudbeck) byggn. plattjärn som ligger an mot en bjälke (l. mot två bjälkar o. då sammanhåller dem) o. slutar med en klack, hvilken fasthålles af märla o. spik, samt har den bjälken öfverskjutande änden försedd med en ögla, gm hvilken går ett lodrätt fyrkantjärn, ”ankarslutet”; jfr ANKARE II 1. Rudbeck Bref 1: 29 (1663). Nedra våningens (af Lundagård) yttermurar .. sammanhöllos med tunna mellanväggar och svaga bjelkankaren. Brunius Metr. 324 (1854). Bjälkankaret inmuras så, att ankarslutet kommer i yttre murlifvet eller strax innanför detta. Byggn.-l. f. ingeniörtr. 139 (1911).
-BAND ~2. byggn. jfr BAND 20.
1) förbindning (hophuggning, särsk. laxning) af två bjälkar, knut; laxknut. Nordforss (1805). Almqvist (1844). Auerbach o. Blomqvist (1907).
2) (järn)krampa l. (järn)ankare hvarmed bjälkar fästas l. sammanfogas. Nordforss (1805). Dalin (1850). Cavallin (1875). Wenström o. Harlock (1904).
-BARRIKAD~002. Port Arthurs hamninlopp (blef) genom en flytande .. bjelkbarrikad .. tryggadt mot torpedangrepp. SDS 1904, nr 188, s. 1.
-BESTÅND~02. skogsv. bestånd (se d. o. 11 a) af bjälkträd. E. Hemberg i Skogsv.-fören. tidskr. 1904, s. 128.
-BILA ~20. bila för skrädning af timmerstockar till bjälkar. 2 Uppf. b. 6: 313 (1904).
-BRO~2. Uppf. b. 1: 414 (1873). 2 Uppf. b. 9: 337 (1906).
-BÄDD~2. byggn.; jfr -RUST. För det sydvestliga partiet (af det gamla operahuset i Sthm) .. var en bjälkbädd med ty åtföljande pålning anbringad. Tekn. tidskr. 1899, B. s. 1.
-FURA~20. jfr -TRÄD. J. Lindström i Jämtl. fornm. tidskr. 3: 15 (1902).
-HUFVUD~20. bjälkände, i sht om dylik ände på i byggnad använd bjälke då den skjuter ut öfver understödspunkten (väggen). J. Leche i VetAH 1746, s. 247. Öfra våningen (på huset) skjuter ut öfver den undra, och taklisten hvilar på synliga bjelkhufvuden. Bergman Gotl. 57 (1858). Vid utsmyckningen af bjälkhufvuden, pilastrar etc. utvecklar sig här (dvs. vid korsvirkesbyggnaden) ofta ett rikt träsnideri, som man kan finna af många gamla vackra korsverkshus. Hahr Arkitekt. hist. 313 (1902).
-HUS. (†) stockhus; blockhus. Bremer N. verld. 2: 236 (1853). Böttiger 6: 75 (c. 1875).
-HYGGE~20. Bergv. 2: 57 (1738). Gadd Landtsk. 1: 199 (1773).
-HÅL~2. hål i mur afsedt att upptaga en bjälke l. bjälkände. S. Ambrosiani i Sv. fornm. tidskr. 11: 178 (1901). (I ruinen märkas) tvenne rader grofva bjälkhål, visande att .. byggnaden .. varit indelad i trenne våningar. E. Eckhoff i Sv. turistfören. årsskr. 1904, s. 428.
-HÖJD~2. byggn.
1) (mindre br.) höjdmåttet i en bjälkes tvärsektion. Rothstein Byggn. 634 (1859, 1875).
2) (föga br.) Afståndet mellan två våningars golf, kallas våningshöjd eller bjelkhöjd. Stål Byggn. 2: VI (1834).
-KONSOL~02. konsol bildad af framskjutande bjälkhufvud. Snidade bjälkkonsoller. Rydberg Varia 1: 237 (1893).
-KÄLLARE. (†) källare med bjälktak (o. icke hvälfdt tak). Publ. handl. 12: 272 (1782).
-LAF~2. bot. benämning på lafarten Parmelia diffusa Web. Acharius Lichenogr. sv. prodr. 117 (1798).
-LAG~2, n. (bielka- Var. rer., Lex. Linc. (under laquear). bjälke- Lex. Linc. (under clostrum, contignatio), Tessin Skr. 16 (1757) m. fl.) komplex af bjälkar; i fackspr.: konstruktionsdel af trä l. järn l. sten l. betong (l. två l. flera af dessa ämnen) hvilken afdelar en byggnad l. ett fartyg l. dyl. horisontalt i våningar o. sammanhåller ytterväggarna, vanl. af trä o. då bestående af med hvarandra parallella, i samma plan liggande bjälkar (o. af dem buret golf, trossbotten o. innertak); jfr -LAGER, -RESNING, -VERK. Böön (dvs. loft) oghan på bielkalaghet. Var. rer. 24 (1538). Lex. Linc. (1640; under clostrum, contignatio, laquear). SFS 1842, nr 44, s. 18. Däcksstöttorna böra gå från bjälklag till bjälklag, oberoende af däcksplankorna, och skola sålunda icke hvila på dessa. Engström Skeppsb. 50 (1889, 1904). Uppe i takresningarnas bjälklag. Rydberg Vap. 105 (1891). Ett doriskt bjälklag. Hahr Arkitekt. hist. 55 (1902). I hvarje (nisch stå) två med rakt bjälklag förbundna kolonner, uppbärande en öfre våning. Därs. 155. i bild. Jag samhällsbyggnaden till hopa håller, / Hvars bjelklag eljest skulle sönderbrista. C. V. A. Strandberg 1: 65 (1845; anfördt ss. yttradt af tomtekungen).
-LAGS-ANORDNING—0~020. Tekn. tidskr. 1890, s. 191.
-LAGS-ARKITEKTUR—0~1002 l. ~0102. Hahr Arkitekt. hist. 388 (1902).
-LAGER~20. (mindre br.) = -LAG. Brunius Metr. 538 (1854). Bjelklager (hafva) blifvit inlagda och underpanelade. PT 1907, nr 107 B, s. 3.
-LAST~2. Svenska skepp med bjelklaster göra i Cadiz dålig handel. SC 1: 23 (1820).
-RAD~2. Strinnholm 2: 111 (1836). Uppf. b. 1: 394 (1873).
-RESNING~20. (mindre br.) jfr -LAG. Ekblad (1764). Böttiger 6: 8 (c. 1875).
-RUST ~2. byggn. jfr -BÄDD. Stål Byggn. 1: 320 (1834). Grundläggningen (å Långholmsbron) utgöres af bjälkrust, hvarå murarna äro uppförda af kilad sten. Stockholm 2: 318 (1897).
-SKOG~2. skog af bjälkträd. Englund Gedungsen 113 (1853; efter handl. fr. 1797). SD(L) 1900, nr 554, s. 2.
-SKRÄDNING~20. C. A. Dellvik i Jernk. ann. 1866, s. 251.
-SPIK~2. (knappast br.) tekn. smidd ekspik. Lind (1749; under sparr-nagel).
-STIL~2. Ett vackert, rymligt och väl inredt hus i österdalsk bjälkstil. GHT 1896, nr 154, s. 2.
-STUMP~2. särsk. koll. om öfverblifna stumpar af bjälkar. DA 1824, nr 106, s. 4. SvT 1852, nr 26, s. 3.
-STÖTTA~20. Bjelkstöttor af gjutjern. Tekn. tidskr. 1872, s. 160. Därs. 1894, B. s. 94.
(1 a slutet) -SYND. (†) Then gemena hopen, som altid plägar på thet settet (efter regeln: minus est, ergo exiguum) förringa sina vppenbara och stora bielk-synder. Rydelius Förn. 295 (1725, 1737).
-SÄTT~2. tekn. ställning af hopfogade bjälkar (o. bräder) gm hvilkens nedsänkande ett vattenaflopp l. vattentillopp kan afstängas. Afloppet (från turbinen) måste .. afstängas medels ett bjälksätt och vattnet utpumpas. Tekn. tidskr. 1900, B. s. 116. 2 NF 1: 295 (1903).
-TAK~2. innertak med synligt bjälklag. Stål Byggn. 1: 265 (1834). (Förhallen å Tidö) täckes af ett sirligt bjelktak med tätt lagda bjelkar, måladt med blomstermönster. G. Upmark i Meddel. fr. Sv. slöjdfören. 1897, 1: 59. Den äldsta formen af trätak (mellangolf), bjälktak, ersättes nu (dvs. under renässansen) af de s. k. ”paneltäcken”, utförda i ”slätt brädeverk”. J. Ahrenberg i Sv. fornm. tidskr. 12: 146 (1904).
-TRÄD~2. träd som på grund af sin längd o. raka växt kan förarbetas till bjälke. Träd, som 24 fot från roten hålla i genomskärning 14 decimaltum .., räknas för bjelkträd. SFS 1874, nr 79, s. 6. PT 1898, nr 20 A, s. 4.
-UPPLAG~02. Högberg Frib. 17 (1910).
-VANDRING~20. (mindre br.) Skånska aftonbl. 1909, nr 63, s. 2. —
-VERK~2. komplex af bjälkar; bjälklag. Scheutz Ritk. 90 (1832). Ett par Joniska kolonner, hvarpå ett högt bjelkverk med halfröste hvilade. Brunius Metr. 271 (1854). Anholm Normandie 48 (1898). särsk. anat. till 1 c β. Thorell Zool. 1: 125 (1860).
-VIRKE~20. Juhlin-Dannfelt 456 (1886).
(1 d) -VIS~2, adv. (bjälke- Uggla, Schlegel o. Klingspor) i bredd, i rad bredvid hvarandra, på tvären. Uggla Her. 93 (1746). P. Wieselgren i Biogr. lex. 11: 398 (1845). En blå sköld, deruti 14 förgylda ägg .. bjelkevis lagda. Schlegel o. Klingspor Ättart. 38 (1875).
-VÄGARE~200. balkvägare; bl. anträffadt i ssgrna DÄCKS-, MELLANDÄCKS-BJÄLKVÄGARE.
-VÄGG~2. (mindre br.) Hyltén-Cavallius Vär. 2: 205 (1868). I trappuppgången (i bondgården) syntes grova bjälkväggar. Lagerlöf Liljecronas hem 146 (1911).
-ÄNDE~20 l. -ÄNDA ~20. Stål Byggn. 2: 6 (1834). De öppna rummen mellan de synliga bjälkändarne fylldes sannolikt i (det ursprungliga doriska) templet med träplattor. Hahr Arkitekt. hist. 54 (1902).
B (numera bl. starkt bygdemålsfärgadt): BJÄLKA-LAG, se A.
-STUGA. (†) ryggåsstuga. P. Osbeck (1796) i Hall. fornm. årsskr. 1868, s. 21.
C (numera knappast br.): BJÄLKE-ANKAR, -LAG, se A.
-LÄGGA. (†) inlägga bjälkar i (ngt). Lex. Linc. (1640).
-VIS, se A.
Spoiler title
Spoiler content