SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 2007  
TRAGGA trag3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE; jfr TRAGG.
Etymologi
[sv. dial. tragga, klandra, gnata, arbeta; sannol. urspr. ljudhärmande]
1) (vard.) traggla (se d. o. 1). Nyblad. Har jag inte sagt .. (att vi har ont om pengar) många gånger hvarenda dag? .. Fru Nyblad. Jag trodde det evinnerliga traggandet bara kom från din dåliga mage. De Geer Lillie 113 (1880). I åratal hade hon bett om ett piano, traggat om det. Dopparedag. 1933, s. 10.
2) (vard., numera mindre br.) traggla (se d. o. 2). 3SAH XLVIII. 2: 262 (1843). Mor min har nog traggat med mig, så att jag läser utan att både stafva och lägga ihop. Wetterbergh SamhKärna 1: 167 (1857). Cannelin (1939).
Avledn. (vard.): TRAGGIG, adj. till 1: tragglig (se d. o. 1). GHT 1897, nr 21 A, s. 2. En sex minuter lång och lite traggig rockballad. SDS 5 ⁄ 5 1993, s. A15.
Spoiler title
Spoiler content