TRAKTION trakʃω4n, r. l. f.; best. -en; pl. -er. (förr äv. -c-).
Etymologi
[jfr t. traktion, eng., fr. traction; av mlat. tractio (gen. -ōnis), vbalsbst. till p. pf.-stammen av lat. trahere, draga (se DRAGA, v.). — Jfr TRAKTIONÄR]
(i fackspr.) dragande, dragning.
a) (ut)dragning l. sträckning av lem l. annan kroppsdel; särsk. i fråga om sjukgymnastisk behandling; förr äv. i fråga om förlossning gm dragning (med tång o. d.). Accouchören (möter) sådant motstånd vid tractionerne, att halsen förr slites från hufvudet än delogering vinnes. TLäk. 1834, s. 70. Yttre hörselgången rätas (vid otoskopi) ut genom traktion i ytterörat, som hos späda barn drages bakåt, utåt och nedåt. LbKir. 2: 115 (1922). Traktion .. (dvs.) sjukgymnastisk behandling med dragning .. i syfte att åstadkomma smärtlindring i ryggraden. NE (1995).
b) om drivkraft (för tåg l. annat rälsburet fordon) som alstras av externt tillförd elektricitet, särsk. i uttr. elektrisk traktion. TT 1932, Elektr. s. 143. Vår nye medarbetare bör helst ha tidigare erfarenhet av banmatning eller elektrisk traktion. SvD 12 ⁄ 4 1975, s. 25.
Ssgr: (a) TRAKTIONS-APPARAT. apparat för traktion (vid sjukgymnastisk behandling o. d.). Traktionsapparat, för sträckning av kotpelare. SpriMedTeknUtr. Basordl. 36 (1983). —
