TRALL, sbst.3, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[sannol. av l. samhörigt med eng. trawl (ä. eng. äv. trall), trål (se TRÅL)]
om anordning l. redskap o. d. som nedsänkt i vattnet dras efter fartyg. särsk.
a) (†) om redskap för upptagande av ngt från havsbotten o. d. Jag har .. (vid fiske) brukat en så kallad Trall eller Järn-machine (Jern-ramme med hov), som .. uptager af Hafsbottnen, alt hvad hämtas kan. VetAH 1772, s. 331.
b) [jfr äv. ry. tral] (numera bl. i Finl.) sjöt. om slag av släplod l. släpram o. d. Man .. (torde) vid begagnandet af trall icke med samma skärpa kunna angifva vattendjupet som vid användande af ram. SD 16 ⁄ 1 1906, s. 5. Släpramen eller trallen användes .. för att rama farleder, där densamma genom sin .. större bottenbredd .. bättre lämpade sig (än fartygsramen). Dahlgren o. Richter SvSjökart. 328 (1944). StSvFinOrdb. (1987).
Avledn. (till b): TRALLA, v.1, -ning [jfr äv. ry. tralit’] (i Finl.) sjöt. loda med trall. Cannelin (1921). StSvFinOrdb. (1987).
SAOB
