[jfr t. transzendenz, fr. transcendance; av mlat. transcendentia, till lat. transcendens (se TRANSCENDENT)]
(i fackspr., i sht filos. o. teol.) förhållandet l. egenskapen att vara transcendent; gränsöverskridande; särsk. om Guds upphöjdhet o. oberoende i förhållande till världen l. människan. Allt som är af något värde i Philosophien, från Plato till Schelling, är det verkeligen någon ting annat än idel Transcendens? Tegnér Brev 2: 166(1821). Hos Gud, det högsta varat, alltings orsak, i sin transcendens egentligen höjd över alla bestämningar, finnas (osv.). JNordström hos Stiernhielm (SVS) II. 1: 322(1924). Ett människobegrepp utan andliga dimensioner och utan känsla för transcendensen är sorgligt otillräckligt. Ekosofi 164(1983). Transcendens .. har innebörden att man personligen förändras på sådant sätt att man går ut över sig själv och får del i ett medsubjekts värld. PsykLex. 548(1994). —
