[av t. transzendent, (möjl. gm förmedling av fr. transcendant) av lat. transcendens (gen. -dentis), överstigande m. m., p. pr. av transcendere (se TRANSCENDERA). — Jfr TRANSCENDENS, TRANSCENDENTAL, TRANSCENDENTELL]
1) (i fackspr., i sht filos. o. teol.) som överskrider gränsen för människans medvetande l. fattningsförmåga l. faller utanför den iakttagbara verkligheten; övernaturlig l. översinnlig (jfr HYPER-FYSISK, METAFYSISK 3, TRANSCENDENTELL 1); särsk. dels i den kantska filosofin: som inte är given av erfarenhet, dels om Gud betraktad ss. oberoende av världen; motsatt: immanent; äv. substantiverat. VStyckUplKantPhilos. 32(1798). Begrep och grundsatser, hvilkas föremål ligga alla utom en möjlig erfarenhets gränsor och om hvilka altså det rena förståndet icke har den ringaste kunskap .. kallar .. (Kant) transcendenta. Lutteman Schulze KantCrit. 92(1799). Att Gud är transscendent, innebär att han lefver upphöjd öfver verlden och helt och hållet oberoende af henne. Ullman Rel. 25(1881). Norden är ett af de få Stagnelianska poem, där stämningen hvilar i sig själv och icke pekar öfver till det transcendenta, till en tillvaro som är fri från det jordiskas lyten. Böök SvStud. 22(1913). En sublimerad Eros som har lämnat allt jordiskt grums och nästan sträcker sin spira upp i transcendenta rymder. 3SAH LXII. 1: 13(1951).
2) mat. som inte kan uttryckas medelst algebraiska operationer; jfr TRANSCENDENTELL 2. Eqvationer äro antingen algebraiska eller transcendenta. Jochnick AnGeom. 10(1860). Lindeman .. visade 1882, att talet π är transcendent. Thompson MatLex. 408(1991). —
