SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 2007  
TRAS tra4s, n.; best. -et.
Etymologi
[sv. dial. tras; jfr nor. tras, småbitar, ris, småkvistar; besläktat med TRASA, sbst.]
(†) om söndrig l. trasig rest (av ngt); särsk. i förb. i tras, i trasor (se TRASA, sbst. 1 a), trasig; äv. bildl. (Han) begiärte igen traset. NVedboDomb. Sommart. 1745, § 123. Tacklingen all med seglena hänger / slokande, sliten i tras. Lagerlöf Theokr. 121 (1884). Det hade alltid varit tras och elände i Per Nilssons stuga. Falk Krigarl. 27 (1892). — jfr NOTA-TRAS.
Spoiler title
Spoiler content