TRASK tras4k, n.; best. -et.
1) (vard.) om handlingen att traska, traskande; särsk. i uttr. trask i slask, traskande i slaskväder l. slaskigt väglag, äv. övergående i bet.: slaskväder; äv. konkretare, om ljudet av traskande. Jag glädes åt (lantmätaryrket) .. Icke är jag stort intagen i ett så oupphörligt trask, men (osv.). AFSoldan hos Aho Soldan 254 (1852). Ni kanske vet att vi här hemma haft trask i slask hela månaden? SvD(L) 1904, nr 30, s. 6. Endast trasket och trampet av hundratals tunga fötter hördes. Koch Timmerd. 99 (1913). Visserligen hade han från värnplikten minnen från diverse trask i slask, men (osv.). Hedberg Bekänna 18 (1947).
2) [möjl. eg. betecknande personer som traskar omkring] (numera föga br., vard.) koll., om (samling av) personer som man föraktar l. ser ner på, pack, slödder, patrask. De fördömda smala och svarta gränderna, som omgifva en, äro för obehagliga, och trasket som bor i dem. Blanche En tr. upp 6 (1843). Man skall vara fruntimmer för att duga någonting till här i världen. Karlarna är bara trask. Nilsson Lustg. 62 (1918). Östergren (1959).
Avledn. (till 2; †): TRASKIG, adj. som liknar l. utmärker l. har avseende på trask; äv. i överförd l. oeg. anv. Jag äng och åkrar såg med kråkor på / .. Ett traskigt byke, till uppsyn och skrän, / Det fulaste jag vet bland fjäderfän. Sehlstedt 5: 109 (c. 1870). Om sous-prefekterna skola vi aldrig tala! Också finnes det knappast någon traskigare titel. SDS 1888, nr 527, s. 2. Föreläsningsverksamheten .. går dåligt i en del traskiga och osolida s.k. samhällen. DN(A) 1 ⁄ 2 1934, s. 5.
SAOB
