[liksom d. tremulant av t. tremulant, substantiverat p. pr. av mlat. tremulare (se TREMULERA), möjl. bildat under inflytande av it. tremolante, darrande]
1) orgelb. mekanisk anordning i orgel vilken gm att sätta spelluften i dallring åstadkommer att tonen i viss stämma (l. vissa stämmor) tremulerar. Detta Orgewärck (i Uppsala domkyrka, vilket förstördes vid branden 1702) war mäckta stort, bestående af 49 stämmor, förutan Sperventhiler och tremulanter. Eenberg Ups. 37(1704). I luftkanalerna anbringas stundom en apparat, kallad tremulant, medelst vilken en vaggande rörelse förlänas åt orgeltonen. Hennerberg o. Norlind 1: 19(1912).
2) (numera mindre br.) om ton åstadkommen medelst tremulant (i bet. 1); äv. allmännare, om dallrande l. vibrerande ton, tremolo. Om en klåcka blir för tun i skråfvet, så blir hon väll grof, men härmar tremulanten i orgvärket. Polhem ESkr. 1: 135(c. 1740). Han sjunger några ord med gammaldags tremulanter, och så stämma barnen in. Rääf Vries Bartje 134(1937).
3) språkv. språkljud bildat gm att en rörlig del av talapparaten sätts i vibration av utåtgående luftström, vibrant; särsk. om r-ljudet; jfr DALLER-LJUD 2. Vibrerar någon fritt rörlig del t. ex. struplocket, tungspenen eller tungans uppåtböjda spets i ljudströmmens väg, hvarigenom denna periodiskt afsnöres ock vidgas, så bildas tremulanter (värkliga r-ljud). Landsm. 1: 19(1879). Den tonande labiala tremulanten är det första elementet i ”ptro”. Danell SvLjudl. 17(1911).
4) [eg. metonymisk anv. av 1] (†) om mycket tunt uthamrat mässingsbleck; jfr FLITTER-MÄSSING. Af orgbyggare nyttjas den uti orgpipor för den darrande stämman, som heter Tremolant; hvaraf händt at flittermessing också kallas Tremolante. Rinman 1: 497(1788). Almström Handelsv. 91(1845).
