TRIBOLUMINISCENS tri3bolɯ1minisän2s l. -lum1-, förr äv. TRIBOLUMINESCENS, r.; best. -en.
Ordformer
(-nes- 1906–1930. -nis- 1912 osv.)
Etymologi
[jfr t. tribolumineszenz, eng., fr. triboluminescence; ssg av gr. τρίβος, gnidning, nötning (se TRIBOLOGI), o. LUMINISCENS]
kem. o. fys. av ytors l. kroppars mekaniska kontakt (vid gnidning l. sönderbrytning o. d.) framkallad luminiscens. Några mineral och äfven några diamanter visa s. k. triboluminescens, d. v. s. de lysa efter gnidning. KemT 1906, s. 43.
