TRIBUN tribɯ4n, sbst.1, m. ⁄ ⁄ ig.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. tribun, eng. tribune, fr. tribun; av lat. tribunus, sannol. urspr.: ledare för tribus, till TRIBUS. — Jfr TRIBUNAL, TRIBUNAT]
i fråga om förh. i antikens Rom: (högt uppsatt) ämbetsman l. militär befälhavare; särsk. om (l. elliptiskt för) folktribun; äv. i utvidgad anv., om företrädare l. talesman för viss (folk)grupps intressen o. rättigheter. (Till de polska ständerna) höra jämwäl Nuncii Terrestres .. hwilka nästan then macht hafwa, som för thetta menige Mans Tribuner vthi Rom. Brask Pufendorf Hist. 367 (1680). Det så kallade Patriotiska Partiet (i Amsterdam) .. arbetar .. derpå, at göra de 60 Borgare-Capitainerna til Folkets Tribuner. GT 1786, nr 90, s. 2. Romarne hade omkr. 60 officerare, en legat, 5 eller 6 tribuner och 55 centurioner vid en legion. KrigVAT 1851, s. 474. Tribunerna hade till sin uppgift att skydda sina ståndsbröder mot patriciernas godtycke. Grimberg VärldH 3: 390 (1928). Det var i rollen som underklassens tribun, främst i ”Det nya riket” (1882) som .. (Strindberg) pekade ut judiska litteraturkritiker som usurpatorer. DN 21 ⁄ 6 2000, s. B2. — jfr FOLK-, KONSULAR-, KRIGS-TRIBUN.
