[jfr t., eng., fr. triforium; av mlat. triforium, av osäkert ursprung, möjl. till lat. tri- (se TRI-) o. foris, dörr, öppning, till den rot som äv. föreligger i DÖRR, l. en latinisering av ffr. trifoire, ciselering, inläggning, av lat. transforare, genomborra, tränga in i, till trans, genom (se TRANS-), o. forare, borra, till den rot som äv. föreligger i BORRA, v. (se BORR, sbst.1)]
konstv. o. byggn. i ä. (särsk. gotisk) kyrkobyggnad, om i mittskeppets mur (mellan emporvåningen o. fönstren) anbragt smalare galleri i form av i travéer indelade bågöppningar (vanl. till ett antal av tre l. fyra i varje travé); förr äv. i allmännare anv.: bågställning, arkad (se d. o. 2). Brunius GotlK 1: 204(1864). De kallas triforier, emedan de mycket ofta bestodo af tre med hvarandra förenade öppningar. Hildebrand Medelt. 3: 375(1900). Öfver emporerna anbringas (i fransk nygotik) ett triforium (antingen en blindarkad eller en täckt löpgång), hvarigenom uppbyggnaden blir fyravånig. Hahr ArkitH 249(1902). Öfver sidoskeppen (i den romanska kyrkan) sträcka sig stundom emporer, som med kolonngallerier, triforier, öppna sig åt midtskeppet. Wrangel ByggnH 17(1904). Till skillnad från en emporvåning .. har triforiet ingen praktisk funktion utan är enbart dekorativt. NE(1995).
SAOB
