TRIOLETT tri1olät4, r. l. m. l. f.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. triolett, eng. triolet; av fr. triolet (se TRIOL)]
litt.-vet. o. metr. om dikt(form) vari den första raden återfinns tre gånger, särsk. (o. i sht) om sådan dikt(form) bestående av åtta rader med två slutrim o. vari den första raden återvänder som fjärde rad och de två första som slutrader. Phosph. 1811, s. 561. Enskilta lyckade försök i Canzonens, Rondeau’ns och äfven Triolettens versarter bevisa vårt språks förmåga att tillegna sig äfven de svåraste rim-former. 2VittAH 11: 248 (1819, 1822). Triolett .. (dvs.) diktform som uppstod i Italien men var särskilt populär i Frankrike. NE (1995).
SAOB
