TRIPPEL trip4el, sbst.2, förr äv. TRIPEL, sbst.2, r. l. m.; best. -n; pl. -lar (Lindskog Spelb. 83(1847) osv.), äv. (mera tillf.) -ler (KyrkohÅ 1935, s. 264, osv.).
Ordformer
(tripel 1738–1969. trippel 1773 osv.)
Etymologi
[jfr eng., fr. triple; sannol. av ä. t. trippel (t. tripel), substantivering av trippel (se TRIPPEL, adj.)]
grupp av tre (samhöriga l. likartade) enheter, trefald; särsk. dels (sport.): trippelseger, dels i fråga om matematik; förr särsk. om (l. elliptiskt för) trippeltakt. (Sv.) Tripel i musik (t.) der Tripel. Lind(1738). På 10.000 m. blev det finsk trippel. Lorén Finnkamp. 49(1975). NE 8: 110(1992; i fråga om matematik).
