SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 2007  
TRIROLIG tri3~2lig, förr äv. TREROLIG, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(tre- 1894. tri- 1876 osv.)
Etymologi
[sv. dial. triroli, trerolen; sannol. ssg av tre (se TRE, räkn.) o. ROLIG, möjl. ombildat av fr. très drôle, mycket lustig]
(numera föga br.) rolig (se d. o. 4), lustig, komisk; stundom äv. med nedsättande bibet.: löjlig, befängd (jfr ROLIG 6). Holmström Sa’ han 28 (1876). Nu har öfverklassen ett mycket triroligt sätt att ”bemöta” obehagliga sanningar. Budkaflen 1885, nr 4, s. 1. Ett par af bruksbokhållarne äro riktigt triroliga menniskor. Gripenberg TätnLed 111 (1886). Med sin snusförnuftiga min och lilla triroliga näsa .. vördsamt sänkt mot marken, vann hon allas hjärtan. Larsson Jag 322 (1931). Det är en liten trirolig figur i platt, gammalmodig klänning. Idun 1951, nr 38, s. 10. Postverkets beräkning av förtjänsten (på tobakshandlarnas frimärksförsäljning) är minst sagt trirolig. SvD(B) 8 ⁄ 10 1954, s. 10. SAOL (1986).
Spoiler title