TROPISM trå1pis4m l. trop1~, r.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr d. tropisme, t. tropismus, eng. tropism, fr. tropisme; av nylat. tropismus, ytterst till gr. τροπή, vändning (se TROP, sbst.2). — Jfr TROPISK, adj.3]
(i fackspr.) i fråga om växt l. vissa (fastsittande) organismer o. d.: riktnings- l. orienteringsrörelse (åt ett visst håll i förhållande till retningens riktning) som framkallas gm yttre stimulus (t. ex. ljus l. värme). (Det) framgår, att en retning, som verkar från en sida, kan framkalla hos växterna en böjning i en bestämd riktning. Denna verkan av ett retmedel kallas tropism. Wallengren o. Hennig 1: 29 (1909). De paratoniska rörelserna (hos växterna) indelas i tropismer l. riktningsrörelser och nastier. 2NF 24: 207 (1916). Löb hade den åsikten att de lägre djurens beteende behärskas av s. k. tropismer, dvs. av riktningskrafter vilka liksom tyngdkraften och ljuset ingriper även i växternas liv. PsykPedUppslB 345 (1943). — jfr GALVANO-, HELIO-, HYDRO-, KEMO-, REO-, STEREO-, TERMO-TROPISM.
