SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 2008  
TRÅS, sbst.2, n.
Etymologi
[sv. dial. trås, tråss; jfr. ä. d., d. dial., fvn., nor. dial. tros, torra nedfallna kvistar, träavfall; besläktat med nor. dial. trysja, braka, knäcka, krossa; sannol. i avljudsförh. till TRASA. — Jfr TROSSA, v.1, TRÖSKE, sbst.2, TRÖSTE]
(†) koll., om murket l. ruttet trä; i sht i fråga om gärdsel (se d. o. 2 b). NVedboDomb. Höstt. 1730, § 81. (Röda myror) äro ej så snåla på bijen, som .. (svarta,) hwilka hafwa sina bo i jorden, under stenar, i rutne trä och flera slags orenlighet och trås. Linnæus Bijskjöts. 75 (1768). (Det blev känt att torparna) bränner trinne och trås som skulle hämttas af wåra .. gärdesgårdar. EtnolKällskr. 2: 8 (1801).
Spoiler title
Spoiler content