publicerad: 2009
TUKTELIG, adj.; adv. = (Noreen o. Meyer 40 (i handl. fr. 1578), Ståhle VersVasat. 130 (i handl. fr. 1609)), -A (RA I. 1: 264 (1540: tuchtelige), Hof Siälvbiogr. 105 (1769)), -EN (G1R 27: 281 (1557), ÖoL (1852)), -T (Moberg Rid 228 (1941)).
Ordformer
(tucht- 1557. tuchte- 1540–1755. tukte- (-c-, -ck-) 1548–1941. -ligit, n. (-gh-) 1561–1662. -ligt, n. o. adv. 1694–1941)
(†) tuktig; i sht ss. adv. Ath hvar och en schal andrage sine saker clarligen, tuchtelige, kortelige och medt sådana ord och scriffter, som ther til tiäne. RA I. 1: 264 (1540). (Likaså) Kräffuer och så Gudh af echtefolk itt tuchtelighit vmgenge. KOF 1: 478 (c. 1618). Hwad befalles i det sjette budet? Att föra ett renligt och tukteligt lefwerne. Schartau Und. 109 (1804). Sedan hon blev ungmö hade hon skickat sig väl och tukteligt utan någon stor aga. Moberg Rid 228 (1941). — jfr O-TUKTELIG.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content