publicerad: 2009
TUKTA tuk3ta2, v. -ade. vbalsbst. -AN (se avledn.), -ANDE, -ELSE (se avledn.), -NING; -ARE (se avledn.), -ARINNA (numera bl. tillf., SvLittFT 1836, s. 375, osv.), -ERSKA (numera bl. tillf., Schulthess (1885) osv.).
Ordformer
(togt- 1527 (: togtsamligit). tucht- (-tt-) c. 1535–1749. tukt- (-w-, -c-, -ck-) 1526 (: tuctilse) osv.)
Etymologi
[fsv. tokta; motsv. d. tugte, nor. tukte, fvn. tykta; av mlt. tuchten, uppföda, avla, straffa; jfr mht. zühten, nära, uppföda, feng. tyhtan, dra, uppegga m. m., t. züchtigen, bestraffa, tukta, av mht. zühtegen, dets., avledn. av mht. zühtec, adj., tuktande, tuktig, motsv. mlt. tuchtich (se TUKTIG), avledn. av zuht (se TUKT)]
1) motsv. TUKT 1: (strängt) undervisa l. fostra (ngn); i sht (o. numera nästan bl.): tillrättavisa l. näpsa l. aga (ngn); tygla (ngn, äv sig), hålla i tukt o. lydnad; äv. oeg. med avs. på sinnelag o. d. Vi har varit på teater och sett Så tuktas en argbigga. (Syndastraffet) är jcke annat, tå thet rett brukat warder, än jtt fadherlighit rijss medh hwilkit menniskian warder tuchtat och aghat, på thet hon skal lära komma til .. (Gud) j gen. OPetri 3: 548 (c. 1535). Hwilken som tuchtar bespottaren, han fåår skam igen. Ordspr. 9: 7 (Bib. 1541; Bib. 1999: tillrättavisar). Then gamble Catho dödde, så kalladhe man then vnge Catho til Keysarens Hoff och satte honom til at tuchta och lära Keysarens Son. Forsius Fosz 190 (1621). Ni hennes dårskap rätta kan. / På lämpligt sätt sök hennes högmod tukta. Lenngren (SVS) 1: 254 (1779). O hvad Lyckan är orättvis! Hvad grymmare Gudom / Tuktar oss under sitt ok? Adlerbeth HorSat. 91 (1814). Han kände samvetskval .. och för att tukta sig brukade han ibland skicka bort sin middag till fattiga och själf äta hos någon af arbetarefamiljerna. Roos Skugg. 361 (1891). En dag blev jag vittne till hur far tuktade smeden. Jag vet inte vad smeden hade gjort sig skyldig till, men far slog honom hårt med knutpiskan. Johansson GogAns. 35 (1989). — jfr TILL-TUKTA o. O-TUKTAD samt SJÄLV-TUKTANDE.
2) [utvecklat ur 1; jfr TUKT 3] i fråga om ngts skick: bearbeta l. ansa l. putsa (ngt) (i syfte att uppnå viss form); särsk. dels (äv. med saksubj.) med avs. på växt(bestånd): hålla efter l. (formande) beskära l. klippa, dels (i fackspr.) med avs. på sten(block) (till mur l. gatubeläggning o. d.): kant- l. släthugga (i sht i p. pf.); äv. bildl., med avs. på språk. l. stil o. d.: putsa l. slipa av. Ett hårt tuktat äppelträd. Slingerväxter, buxbom måste tuktas. Wivallius Dikt. 104 (c. 1642; om frost). En Canal .. med gråstens murar å ömse sidor upförd, stenen dertill är tucktad i 4 kant. Palmstedt Res. 20 (1778). Man får ej vara rädd för att tukta träd och buskar; dock måste det ske med urskiljning och på rätta tider. Langlet Husm. 701 (1884). Den svenska tillverkningen af tuktad gatsten har länge varit en vigtig exportartikel, särskildt från de stora Wolffska stenhuggerierna i Karlskrona. VL 1894, nr 55, s. 2. Man skall här kanske ej ofta finna poesi eller inbillningsrikedom, men klarhet i omdöme, en tuktad och god, om ej färgrik stil. PT 1900, nr 258, s. 3. (Far) planterade en lövsal av bokplantor. Den växte fort upp och tuktades så att till slut växte den ihop i toppen och blev rund som ett klot. Järnvägsminn. 166 (1952). Nilson MessTräb. 179 (1990; med avs. på skägg). Fullmäktigestenograferna tuktar språket när de skriver ut debattreferaten, något som ledamöterna har all anledning att vara tacksamma över. GbgP 5 ⁄ 4 1992, s. 28. — jfr TILL-TUKTA o. O-TUKTAD samt SJÄLV-TUKTANDE.
Särsk. förb. (till 1): TUKTA UPP10 4, förr äv. OPP. (numera bl. tillf.) uppfostra (ngn); äv.: prygla. Tuchter them (dvs. barnen) vp effter Gudz sinne. Swedberg SabbRo 521 (1688, 1710). Jag har sett henne med hundpiskan i näven tukta upp en hästplågare på gården. Cederschiöld Artist. 24 (1915).
Avledn. (till 1): TUKTAN, r. l. m. l. f. särsk.: (sträng) fostran l. tillrättavisning; bestraffning l. aga; jfr tukt 1, tuktelse. At man bewarar tuctan thet är wäghen til liffuet / men then som bort kastar straff, han bliffuer j wilfarilse. SalOrdspr. 10: 17 (öv. 1536). Om .. (föräldrarna) ifrån min första vngdom strängare omgåts med mig, och wid ett och annat tilfälle låtit mig känna en eftertryckelig tuchtan, torde jag sedan bettre hafwa stält mig. Humbla Landcr. 28 (1740). Varje dag hos den gamle tycktes mig vara en oändlighet av oavlåtlig tillrättavisning, tuktan och tvång .. genom örfilar .. och .. skarpt formulerade uppfostringsmaximer. Lidman Blodsarv 316 (1937). Hon var förskrämd över åskelden, som hade bränt ner deras ängahus och trodde att torkan också var Herrens tuktan. Moberg Utvandr. 99 (1949). jfr barn(a)-, faders-, hus-, nåde-, själv-tuktan. —
TUKTARE, m. ⁄ ⁄ ig. [fsv. toktare] person som tillrättavisar l. fostrar l. bestraffar. Iagh må them basa .. / Om the ey giöra som iagh wil .. / .. Torald tin Tuchtare iagh är. Messenius Swanhuita 36 (1613). En det egna jagets tuktare. Rydberg Varia 12 (1888, 1894). Det faller sig naturligt att rollen som vägvisare, uppfostrare, upplysare eller tuktare om så behövs är reserverad för äkta svenskar samtidigt som de andra förpassas till en villkorad tillvaro där kompetens, hederlighet, kunskaper, engagemang och även rätten att överhuvudtaget befinna sig i Sverige kan ifrågasättas när som helst. DN 1 ⁄ 6 2005, s. A8. jfr barna-, själv-tuktare. —
TUKTELSE, r. l. f. [jfr ä. d. tugtelse] tuktan; numera bl. ss. senare led i ssgn upp-tuktelse. All scrifft vthaff gudhi vthgiffuin, är nyttugh till lärdom, till straff, till rettilse, till tuctilse. 2Tim. 3: 16 (NT 1526). Tuktelse för en begången synd. Rydberg Myt. 2: 548 (1889).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content