TULLARE tul4are, sbst.2, r. l. m.; best. -en; pl. =.
Etymologi
[sv. dial. tullare; möjl. syftar benämningen på storspovens läte]
(†) om vadarfågeln Numenius arquata Lin., storspov; jfr KO-VIPA 2, LÅNG-NÄBBA. Gravander Buffon 4: 51(1807). I det grunda vattnet står en flock tullare, och deras gälla, darrande låt ljuder långt öfver markerna. Rosenius Himmelstr. 118(1903). I Skåne fanns till exempel ”tullaren” ännu vid år 1850 häckande på de flesta större och sanka ängar. Rosenius SvFågl. 4: 347(1935).
SAOB
