motsv. TUMLA 1: tumult l. vimmel l. virrvarr l. trängsel o. d.; tumlande; vanl. med inbegrepp av stoj l. larm l. skrän o. d.; särsk. om tumult osv. i strid l. kamp l. slagsmål o. d., strid(slarm), krigstumult, äv. närmande sig l. övergående i bet.: strid l. kamp l. slagsmål (jfr TUMLA 3); äv. dels: rumlande l. svirande, dels i mer l. mindre bildl. anv. Tå stod titt Skep i nöd, och fara, / .. När hwar mot ann’ Öst, Wäst, Sud / Nord .. Til-trängde rundt-omkring, och ofwan saman ruuste, / Med tummel, gnall och gny. Stiernhielm Jub. 42(1644, 1668). Landtluften och skakningen (i vagnen) hafva redan skingrat den tummel i hufvudet, som jag klagade öfver. MoB 9: 166(1787). Under detta tummel af glädjens yrsel, ankarens lyftning och kanonernas lossning kastades (te)busken öfver bord. Ödmann ÅmVetA 1815, s. 10. Der har en af Sweriges större elfwar under förfärligt dånande störtat sig i wildsindt tummel utför den hwassa stenwäggen. Englund Ged. 4(1853). Officerarne .. bevistade .. (ett bröllop), då .. kanonsalfvor kallade dem från den glädtiga bruddansen till slagtningens blodiga tummel. Carlén Skuggsp. 1: 52(1861, 1865). I stadens tummel. Sätherberg Dikt. 1: 85(1862). I stridernas tummel glömde .. (kungen) att rikets inre sår blefvo allt svårare att bota, ju längre de vårdslösades. Schybergson FinlH 1: 483(1887). Ett tummel av nöjen och fester. Hedberg Drömtydn. 170(1952). — jfr STRIDS-TUMMELm. fl. — särsk. i uttr. rummel och tummel, se RUMMEL, sbst.1 1b slutet, hummel om tummel, se HUMMEL OM DUMMEL.
