[jfr d. tumultuere; av lat. tumultuari (möjl. via t. tumultuieren), till tumultus (se TUMULT). — Jfr TUMULTUANT]
(†) orsaka l. deltaga i tumult o. d.; särsk. (o. i sht): bullra l. föra oväsen l. bråka (se d. o. 5). (Hur de) migh för en smälig liturgist vthropade och vrsinneliga tumultuerede. KyrkohÅ 1909, MoA. s. 103(c. 1600). Sedan kallades dee studiosi inn, som tumultuerade i prubban i sidstens. ConsAcAboP 2: 449(1663). Legionärerna angrepo .. de tumultuerande hoparne .. Emot natten var .. en mängd Kristianer, som tillfångatagits under upploppet, inspärrade i fängelserna. Rydberg Ath. 352(1859). Björlin Ford. 1: 19(1895; om förh. 1660).
