SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 2009  
TUMULTUANT, m.//ig.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(-tant 18891906. -tuant 16671939)
Etymologi
[av lat. tumultuans, p. pr. av tumultuari (se TUMULTUERA)]
(†) person som orsakar l. deltar i tumult o. d.; orosstiftare. Recommenderar fördenskull Consistorio denna saak att inquirera om sam(m)a tumultuanter, och låta dem plickta. UUKonsP 8: 9 (1667). Gatu-uppträdena i Stavanger anses nu hafva upphört .. I torsdags ådömdes en af tumultuanterna 500 kronors böter. VL 15 ⁄ 1 1894, s. 3. Cannelin (1939).
Spoiler title
Spoiler content