SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 2009  
TURKOS turkå4s l. -kω4s, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(torkos (-oos, -sz) 15731649. tourcoser, pl. 1745. turcois 1768. turkos (-ü-, -ch-, -ck-, -oo-) 1538 osv. turkoss (-ck-, -sz) 15581640)
Anm. Framför allt i ä. tid har den tyska formen turkis anträffats, i sht i ssgn turkisgrönt, n. SFS 1876, nr 8, s. 6. Turkisgrönt, en vacker grön färg, särskildt använd inom porslinsmåleriet, som man framställer genom blandning af kromoxid, lerjord och koboltoxid. 2NF (1920). Kjellin (1927).
Etymologi
[fsv. turkos; jfr d., nor. turkis, t. türkis; av mlt. torkōs, turkōs, av ffr. turquoise, fem.-form av ffr. turcois, turquois, eg. adj. med bet.: turkisk, till ffr. turc (fr. turc, turque), ytterst av fornturk. türk (se TURK); stenen blev känd i Europa gm turkarnas förmedling]
1) mineral. (stycke av) (halv- l.) ogenomskinligt himmelsblått l. (blå)grönt mineral bestående av vattenhaltigt aluminiumfosfat med inslag av (järn o.) koppar; särsk. (o. i sht, äv. i icke fackmässigt språk) om (bearbetat) sådant stycke använt ss. prydnadssten; förr äv. om blå- l. grönfärgat fossilt ben (som påminner om o. i ä. tid stundom förväxlades med mineralet); i sht förr äv. bildl., om ngt som gm sin färg l. skönhet påminner om l. för tankarna till sådan prydnadssten. Ett halsband, örhänge med turkoser. VarRerV 51 (1538). Jt(e)m 2 gulring(er) m(ed) stener, en m(ed) grön torkos, then andre m(ed) en brun granat. 2SthmTb. 5: 220 (1577). Dina ögons .. färga är så ren .. Öfwer de Tourcoser blå / ser man stråkar twå. Nordenflycht QT 1745, s. 157. Turkos är uti vanlig mening ibland mineraloger ej annat än stenvandlade tänder och ben af djur, som af koppar blifvit tingerade med blå eller blågrön färg. Rinman (1789). Turkosen är ogenomskinlig och af himmelsblå, äfven grönblå färg. Han har vaxartad glans och ringa hårdhet, och slipas vanligen rund, utan facetter. Lindström Kobell 75 (1862). Himlen var blå som en turkos. Norlind Hell. 2: 134 (1913). Bärnsten är mycket billigt, liksom granater och turkoser. KvällsP 1 ⁄ 6 2003, s. 41. — jfr STICK-TURKOS.
2) om den blågröna färg som ofta kännetecknar turkos (i bet. 1); jfr TURKOS, adj. Medelhafvet .. djupblått som kobolt med en dragning åt turkos längs med de gråvioletta skumlinierna. Rosenius Himmelstr. 296 (1903). Mot en grön vägg står en soffa med klädsel i grått och turkos. Form 1953, s. 96.
Ssgr (i allm. till 1): TURKOS-BESATT. jfr besätta III 1 a. Heidenstam Karol. 2: 240 (1898).
(1, 2) -BLÅ. som har (grön)blå om turkos påminnande färg; i n. sg. äv. i substantivisk anv. MagKonst 1823, s. 47. En turkosblå vårhimmel. Solnedg. 3: 43 (1912). Präktig plysch i årets färger, persikoskärt och turkosblått. Form 1947, s. 25.
-BROTT. (numera bl. tillf.) jfr brott I 6 o. -gruva. Bergman Jordkl. 1: 274 (1773). Sinai-halfön med dess koppargrufvor och turkosbrott. Kræmer Orient. 208 (1866).
(1, 2) -FÄRGAD, p. adj. som har blågrön färg (som kännetecknar l. påminner om turkos); jfr turkos, adj. PT 1910, nr 113 A, s. 3.
-GRUVA. Kruhs UndrV 434 (1884). De redan af Amerikas urinvånare bearbetade turkosgrufvorna söder om Nya Mexikos hufvudstad Santa Fé. 2UB 5: 264 (1902).
-RING. (finger)ring med infattad(e) turkos(er). 3SthmTb. 13: 320 (1622). (Hon) låter leendet, accessoarerna och en stor turkosring fixa resten. Expressen 31 ⁄ 5 2002, s. 29.
Spoiler title
Spoiler content