Anm. Ordet förekommer möjl. tidigast i följande språkprov: (Isl.) Pusa .. (sv.) Tussa, falla an. Verelius 267(1681).
Etymologi
[sv. dial. tussa, driva i vall, hetsa, reta; till en interj. tuss, använd vid hetsande; jfr HETSA, HUSSA, v., m. fl.]
1) driva (ngn) att angripa, hetsa l. egga, urspr. med avs. på hund, i utvidgad anv. äv. med avs. på person; särsk. (o. i sht) i uttr. tussa ngn på ngn, hetsa ngn att anfalla l. ge sig på ngn. Ja en sådan obarmhertighet föröfwas, at monger tuszar hundarna på en fattig tiggiare. Swedberg Cat. 72(1709). Synbart funnos välklädda personer, som drogo sig undan vid salfvorna, men kommo fram och tussade pöbeln, när salfvan gått. Stenhammar Bref 3: 269(1848). Som vi genom tussning framåt uppmuntrade hundarne, stack det med vild fart i väg. Skogvakt. 1892, s. 248. Ingen ville ta emot henne, alla kastade sten efter henne, barnen tussade hundarne i hennes hasor. Hülphers HerrHäst. 128(1907).
2) (†) behandla (ngn) hårdhänt; särsk. i uttr. tussa med ngn, härja l. busa med ngn. Vi åkte i torrhö der tussade de så med damerna, så de hade hö både utan och innan. HLittSt. 1: 302(1821). Lisbeth är .. hennes hjälpreda, både med att duka och städa, samt att tussa och knuffa stackars lille Esbjörn. Larsson Solsid. 27(1910).
Särsk. förb.: TUSSA IHOP10 04. till 1: föra samman (ngra, för uppgörelse l. diskussion o. d.). Dalin Arg. 2: nr 42, s. 4(1734). Uppassarna på vårt hotell .. hade sina stridstuppar bundna på bakgården och de begagnade varje ledig stund för att tussa ihop dem. Siwertz Lat. 353(1924). Öholm är duktig på att tussa ihop intressanta människor. Björn Gillberg mot Volvos miljöchef .. är en given succé. GbgP 26 ⁄ 7 1989, s. 20.jfr hoptussa, v.2
SAOB
