TUT tɯ4t, interj. o. sbst.2; ss. sbst. n.; best. -et; pl. =.
Etymologi
[ss. interj. av ljudhärmande ursprung; ss. sbst. dels vbalsbst. till TUTA, v.1, dels substantivering av TUT, interj.]
ss. interj., återgivande ljud från signalhorn l. vissla o. d.; ss. sbst., om detta ljud. Tills stadens tornväktare .. med sitt hemska tut manade våra idoga innevånare till sängens mjuka bolstrar. SöndN 1865, nr 35, s. 3. När han fått prata några ord .. vänder han bilen och ger sig iväg med ett litet tut. Wassing Dödgr. 443 (1958). Tut tut sa tåget. Alldeles för ofta. Och alldeles för högt. Expressen 24 ⁄ 8 1996, s. 14.
